Publicerad: 2012-02-09 14:55, senaste uppdaterad: 2012-02-13 16:02
På väggen framför oss ligger en jättelik gran utsträckt i horisontalt läge. Den är uppdelad på sex bildskärmar, med stammen längst till vänster och en liten, regnjackeklädd människa intill. Granen susar, vajar, lever. Människan står stilla, finns bara med som jämförelsepunkt.
Mediet begränsar
Eija-Liisa Ahtilas senaste verk "Horisontal" är delvis en följd av filmmediets begränsningar. Det är omöjligt att porträttera ett 30 meter högt träd enligt samma formel som när man filmar en människa. Ett vanligt objektiv lyckas bara fånga en liten bit, ett vidvinkelobjektiv förvränger bilden och backar filmaren för att få med hela trädet blir det ett landskap, inte ett porträtt.
-Det här är en påminnelse om att hur mycket vi än försöker så kan vi inte fånga trädet, vi kan inte äga det. Vi måste inse att vi har våra begränsningar och att vi lever i samexistens med naturen, säger hon.
Startade i Stockholm
"Horisontal" är ett ovanligt verk i Eija-Liisa Ahtilas omfattande produktion. Hon är framför allt känd för sina manus- och skådespelarbaserade filmer, som rent formellt bär en del likheter med vanlig spelfilm. Videon "If 6 was 9", som visades på Galleri Index i Stockholm 1995, fick åskådarna att tappa sitt mentala fotfäste genom subtila skiftningar och karaktärer med multipla personligheter. Den blev startpunkten för hennes internationella karriär.
Det är ingen slump att Moderna museet har döpt sin utställning, som invigs den 11 februari, till "Parallella världar". Eija-Liisa Ahtilas filmer är präglade av oväntade perspektivbyten och parallella skeenden. I "Huset" utgår hon från olika kvinnors berättelser av hur de upplevt psykoser, i "Var är var?" återberättar hon en verklig händelse då två algeriska tonårspojkar i Algeriet på 1950-talet mördade sin vän - en fransk pojke - för att hämnas en massaker begången av franska soldater.
-Hur ska man berätta om något som skett för länge sedan? Det finns förmodligen inte bara ett sätt att se på historien - inte då och inte heller nu, säger Eija-Liisa Ahtila.
Döden tar plats
I "Var är var?" löste hon det med en filminstallation som tar sin utgångspunkt i nuet, med Döden som ciceron. Här liksom i de flesta av hennes filmer utspelas handlingen på flera olika skärmar, vilket gör det omöjligt för åskådaren att omfatta alla händelser på samma gång.
-För mig är det viktigt att ifrågasätta idén om att människan är alltings centrum, säger Eija-Liisa Ahtila. Vi tror att allt går att förstå, att vi kan tillskansa oss all kunskap, men jag anser att det är en illusion.
Eija-Liisa Ahtilas filmer är mångfacetterade och fulla av referenser, till renässansen, till texter av Arthur Rimbaud, Frantz Fanon och Jacob von Uexküll. Samtidigt är hennes verk såpass lättillgängliga att hon förra året valdes ut att sitta med i juryn för filmfestivalen i Venedig. Men hon är inte lockad av att göra en vanlig spelfilm.
-Det vore en fantastisk lättnad att göra film för bara en filmduk, det vore så mycket enklare. Men jag skulle inte kunna göra något som inte helt och hållet var mitt eget arbete. Och redan nu ber mig mina finansiärer om att "snälla, frångå inte handlingen i dina filmer", "snälla, behåll storyn".