Gustav Vasa har haft dålig press i Sverige på senare tid. Det har till och med funnits förslag om att döpa om Vasaloppet till Moraloppet eller något liknande. Det är därför intressant att påminna sig att den svenske kungen i tidigare skeden haft ett helt annat rykte och troligen bidragit till att stärka Sveriges internationella renommé, kanske främst i den engelskspråkiga världen, där Sverige länge betraktades som ett föredöme i fråga om statsskick och medborgerlig frihet.
I början på sjuttonhundratalet då Sverige fortfarande var en europeisk stormakt, inte bara till ytan och i militär förmåga, författade den engelske dramatikern Henry Brooke 1739 dramat Gustavus Vasa, the deliverer of his country där han i sitt företal beskriver Sverige som ”en av de gotiska och ärofulla nationer från vilka vårt styrelseskick stammar, från vilka Britannien har ärvt de outsläckliga gnistor av frihet och fosterlandskärlek som lyste henne genom okunnighetens och vidskeplighetens tidevarv.”

Brookes skådespel var ett inlägg i den samtida politiska debatten. Ämnet var så brännbart att uppförandet förbjöds. I Sverige är pjäsen föga känd även om det finns en översättning gjord av Nils Öhrwall. Denna uppfördes också år 1781 av det Gemenasiske sällskapet i Göteborg.
Ännu mindre känt, och mer oförtjänt, är ett annat skådespel om Gustav Vasas frihetskamp nämligen Catharine Trotters The Revolution of Sweden, som uppfördes i London år 1706. Catharine Trotter (som gift hette hon Catharine Cockburn) är en mycket intressant kvinna. På allra sista tiden har hon blivit omskriven för sin feminism, men samtiden kände henne som dramatiker och kanske allra främst som filosof och försvarare av John Lockes idéer. Hedvig Charlotta Nordenflycht, som på många sätt är en svensk motsvarighet till Trotter, prisar henne i Fruentimrets Försvar:

En Cockburn åter här den djupa Locke försvara[r],
Den kloka Albion sin Philosoph försmår:
En quinna visar först at hon hans bok förstår:
Hon med en okänd hand den skatt i dagen ställer,
At Locke til undran förs, och Vantro Vapnen fäller.

Trotter föddes i London år 1674 i en familj med inflytelserika skotska kontakter. Hennes far var kommendörkapten och väl hållen hos såväl Karl II som Jakob II. Han drabbades emellertid av pesten och dog under ett av sina uppdrag. Samtidigt förlorade familjen sin förmögenhet och trots att Trotter hade goda förbindelser inom Londonsocieteten led hon sedan under större delen av sitt liv av ekonomiska problem. Hon var emellertid något av ett underbarn och att efter att själv lärt sig franska och med någon hjälp latin och logik, började hon tidigt en framgångsrik litterär bana. Redan som tonåring publicerade hon brevromanen Olinda’s Adventures: Or the Amours of a Young Lady, som har ansetts vara föregångare till Defoes och Richardsons romaner. Hon skrev också ett flertal skådespel som uppfördes med framgång i London. Hennes försvar av John Locke, A Defence of the Essay of Human Understanding, uppskattades av filosofen själv. Leibniz däremot ansåg sig bemöta hennes teorier.
Liksom Brookes skådespel är Den svenska revolutionen till dels ett politiskt drama. Genom den så kallade ärorika revolutionen år 1688 hade England befriat sig både från vad som uppfattades som en diktatur och från utländskt, katolskt, inflytande. Vilhelm av Oranien hade sin motsvarighet i Gustav Vasa. Kanske såg man en ännu större likhet med Englands nye hjälte hertigen av Marlborough, segraren vid Blenheim 1704.

I motsats till Brookes drama följer Trotter det historiska förloppet i Gustav Vasas revolution ganska nära, om man bortser från de modifikationer och tillägg som genren, hjältedramat, krävde i form av romantiska och moraliska motiv.
Författarinnan säger att dramat utspelas i Stockholm och lägret utanför. Detta är en beskrivning som passar väl in för ett neoklassiskt drama med dess krav på platsens enhet. De historiska händelser som skildras utspelas emellertid på flera olika platser. Som sig bör kastas åskådaren in medias res in i det historiskt belagda myteri som ägde rum i Uppsala efter det att Gustav erövrat denna stad från kung Kristians bundsförvant ärkebiskop Gustav Trolle. Den otålige ”Erici”, det vill säga den man som i svensk historia vanligen kallas Lasse Eriksson, läxar upp den svenska armén bestående av bönder och dalkarlar för att de vill bege sig hem för att skörda sina åkrar. Han påminner soldaterna om vad Gustav redan gjort för Sveriges väl och ger en resumé av den föregående historien med Kristians svekfullhet och Stockholms blodbad. Gustav, som genomgående skildras som lika kraftfull som rättrådig, förstår sina mäns behov av att säkra sin försörjning och förhandlar fram en kompromiss genom vilken huvuddelen av armén hemförlovas tills vidare medan Gustav får behålla sitt kavalleri och sex hundra ”tappra dalmän” till Uppsalas försvar.

I nästa scen beskylls kyrkan, representerad av ärkebiskopen som är en av dramats onda gestalter, för att genom sina maktanspråk bidra till den kyrkliga söndring som gett lutheranerna ett växande inflytande och dessutom libertinerna ökat spelrum – varken Sverige eller England hade vid tiden för pjäsens handling övergått till protestantismen.

Själv var Trotter liksom Locke mycket liberal i religiöst hänseende. I sin ungdom hade hon under en tid konverterat till katolicismen, vilket var naturligt med hennes skotska och jakobitska familjebakgrund. Hon hänvisar till och med till islam och säger att det inte är undra på att muslimerna upprörs över den kristna tron när dess förespråkare själva tillskriver varandra ”de mest perversa synder”. Islam var fortfarande en viktig fråga i den europeiska politiken. Slaget vid Wien, som det skulle visa sig slutgiltigt stoppade utvidgandet av det ottomanska väldet i Europa, hade ägt rum så nära i tiden som 1683.
Den statsrättliga och religiösa diskussionen fortsätter mot bakgrunden av Gustavs befrielsekrig. Arent Perssons upproriska hustru, i pjäsen kallad Christina, som tvingas klä sig i manskläder och fly till Gustavs armé, frågar sig i en scen som intresserat feministiska forskare, huruvida den rädsla hon känt i den drabbning hon varit inblandad i, beror på hennes kön. Hennes svar i Lockes anda blir att det inte finns någon essentiell skillnad mellan könen. De är båda vid födseln lika mycket oskrivna blad. Endast människornas tänkesätt och vanans makt skapar skillnader mellan könen.

Liksom i historien lyckas Gustav undkomma ärkebiskop Trolles försök att utnyttja den svenske frihetshjältens svaghet efter den partiella trupphemförlovningen i Uppsala, och även att tillsammans med greve Arwid, och med överste de Sassis tyska trupper, tillfoga danskarna ett avgörande nederlag.
När Lübecks flotta invaderat Stockholms hamn tvingas slutligen den danska invasionsmakten lämna landet. I en scen som slår samman två historiska händelser, herredagarna i Vadstena och i Strängnäs, väljs Gustav, som vägrat att utnämna sig själv till regent, till svensk kung av de av Gustav hopkallade ständerna. Det är viktigt i pjäsen att kungen väljs, även om författaren till pjäsens källa Abbé de Vertot var medveten om att Sverige i och med Gustav förvandlades från ett valrike till ett arvrike. I sin slutreplik påminner Gustav om kung Kristians laglösa styre som orsakat hans undergång och avslutar med lärdomen att alla härskare som vet sitt eget bästa måste verka för sina undersåtars väl.
Den svenska revolutionen kan beskrivas som ett Shakespearepåverkat och politiserande hjältedrama. Det propagerar för folkstyre i motsats till det envälde som tycktes hota England. Samtidigt pläderar det för en reformation av inte bara tidens drama och teater, som mer och mer upplevdes som sedeslösa, utan också av den allmänna moralen. Trotter var del av den rörelse som i paritet med den ärorika revolution 1688 har kallats en moralisk revolution, och som med stöd av kungaparet Vilhelm av Oranien och Maria gav upphov till en rad så kallade reformationssällskap.

Som feminist pläderar Trotter framför allt för könens essentiella likhet. I beskrivningen av pjäsens två äktenskap är hennes ståndpunkt densamma som företräddes av hennes förebild Locke, att äktenskapet liksom det sociala kontraktet mellan härskare och folk måste betraktas om en överenskommelse innebärande ömsesidiga förpliktelser. I det ena äktenskapet bryter Constantia sin trohet mot sin make genom att anklaga honom för landsförräderi. I det andra är Christinas brott ännu större genom att hon mot sin makes vilja räddar Gustav från danskarna. Att ikläda sig manskläder var också, som Christina själv säger, moraliskt tvivelaktigt. Båda hjältinnornas ära räddas dock i pjäsens slut, i Constantias fall genom att hennes fosterlandskärlek betonas. I Christinas fall innebär försoningen även att hon pliktar med sitt liv. Båda framstår till slut som kvinnliga rollmodeller.

Gustav framställs som en nästan helgonlik figur i kontrast med den lastbare danske viceregenten, den egotrippade och maktlystne ärkebiskopen och den grymme och blodtörstige Kristian. Den sistnämnde uppträder dock inte personligen i pjäsens handling. I dramats prolog beskrivs den svenske frihetskämpen:

En nordisk hjälte ... med samma
Kyla som landets klimat, som mer än all
Kvinnlig skönhet älskar sitt land ...

Trotters källa Abbé de Vertot säger att Gustav regerade själv utan favoriter och älskarinnor. Man påminns om Per Brahes yttrande att Gustav ”aldrig blev beryktad att han höllt sig någon concubinam medan han var ogift, eller man visste att säja om några hans oäkta barn”. I en möjlig källa till Trotters beundran för Gustav, Samuel Clarkes
A collection of the Lives of Ten eminent Divines ... Where unto is added the Life of Gustavus Ericsson, King of Sweden, 1662, jämförs den svenske frihetshjälten med sin namne kejsar Augustus och beskrivs som ”en riddare, en kristen sann och obesegrad, och som den som hedrat sin gud och blivit hedrad av honom”.
Gustav Vasa förde som bekant ett propagandakrig riktat framför allt mot Danmark. Det tycks således som om denna kampanj hade framgång och bidrog till att befordra vårt rykte i världen. Märkligt nog, och som ett bevis på Sveriges och Gustav Vasas bestående närvaro i det historiska medvetandet efter vår storhetstids slut, kunde en annan historisk karaktär under 1700-talets andra hälft, den svarte afrikanen och kämpen för slaveriets avskaffande Olaudah Equiano, verka i en annan frihetskamp med författarnamnet Gustavus Vassa.
Teaterfynd. För 35 år sedan hittade Gunnar Sorelius en pjäs på Carolina från 1700-talets England om Gustav Vasa, skriven av den tidiga feministen Catharine Trotter. Nu har Sorelius fått tid att översätta och ge ut pjäsen. Här sätter han in den i sitt sammanhang.

Gunnar Sorelius
är professor emeritus i engelska vid Uppsala universitet.