Man kan inte gå förbi Nationalmuseet i Peking utan att reagera. Här vid Himmelska fridens torg restes i vintras en gigantisk staty av Konfucius, 9,5 meter hög. Statyn blickar ut över förbipasserande som går längs Pekings paradgata, Chang’an-avenyn, där den årliga militärparaden hålls. Statyn står inte långt från det porträtt av Mao Zedong som också blickar ut över torget.

Uppförandet av Konfuciusstatyn är ingen tillfällighet, utan en genomtänkt handling från den högsta politiska ledningen. Tidpunkten är också intressant med tanke på de demokratirörelser som nu sprider sig i Mellanöstern. Konfucius har ett sort symbolvärde för regimen och den nya statyn talar om för förbipasserande och för resten av världen att Konfucius läror inte är glömda.
Tvärtom söker kommunistpartiet ideologisk legitimitet i hans gestalt. Konfucius (551–479 f Kr) förespråkade nämligen inte demokrati, politisk delaktighet eller yttrande- och mötesfrihet. I synen på förhållandet mellan individen och staten betraktades traditionellt den politiska maktens utövande som ett himmelskt mandat. Målet var att tillförsäkra befolkningen harmoni, stabilitet och välstånd, att ge individen de förutsättningar som möjliggjorde en stark stat, inte att stärka individens ställning gentemot staten. Det kinesiska kommunistpartiet har fokuserat på att ge människor möjlighet att äta sig mätta, har lyft miljontals människor ur fattigdom och har i dag lyckats skapa en stark medelklass. Detta har åstadkommits under en ganska kort tidsperiod och nu har man, efter USA, den starkaste ekonomin i världen. Detta känner alla till. Men mycket återstår att göra i Kina.

Det är allmänt känt att mänskliga rättigheter bygger på västliga idégrunder, nära knutna till den naturrätt som hade sina rötter i den grekiska filosofin. Tankarna om mänskliga rättigheter utvecklades därefter under medeltiden och renässansen, och ytterligare under den franska och amerikanska revolutionen. Konceptet har sedan idémässigt influerats av socialistiska ideal när det gäller ekonomiska och sociala rättigheter. Men det är genom FN-stadgan 1945 som det stora klivet tas.
Nazisternas utrotning av judar under andra världskriget, ett folkmord av ett slag som inte tidigare skådats, fick världssamfundet att reagera och sätta fokus på mänskliga rättigheter. En stat skulle inte kunna terrorisera individer och bedriva folkmord oförmärkt och utan att bli ställd till svars för sina handlingar. Individen skulle ha rättigheter gentemot staten.

Stadgan nämner mänskliga rättigheter, men inget om individens ställning gentemot staten. Det är först 1948 med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som individens ställning stärks. Förklaringen, som dock i juridisk mening inte har någon direkt bindande verkan, antogs enhälligt av FN och tar upp civila, politiska, sociala och kulturella rättigheter.
Men redan från början delades världen in i block. De västliga före detta kolonialmakterna förespråkade civila, politiska rättigheter. Kommunistiska stater, däribland Kina, andra asiatiska, liksom afrikanska och muslimska stater lade tonvikten vid sociala, ekonomiska rättigheter.
Med kalla kriget skulle det ta ytterligare några årtionden innan folkrättslig bundenhet skapades genom att de rättigheter som fanns uppräknade i den allmänna deklarationen fördes över till rättsligt bindande dokument. Två sådana centrala FN-konventioner finns i dag: en om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och en om civila, politiska rättigheter.

Båda konventionerna, som antogs 1966 och trädde i kraft 1976, har också tilläggsprotokoll som ger individer möjlighet att rikta klagomål mot staten, förutsatt att staten har skrivit under konventionerna och tilläggsprotokollen. Dessutom finns ytterligare ett tilläggsprotokoll som är knutet till den konvention om civila och politiska rättigheter som vill förbjuda dödstraffet. Det finns också andra centrala FN-konventioner, men det är framför allt de två konventionerna och deras tilläggsprotokoll som tillsammans utgör det som kallas the Bill of Rights – den plattform som FN har skapat, och som när den väl antagits av världens stater innebär en klar och tydlig markering att världen anser att mänskliga rättigheter är universella. Detta innebär att de ska ses som odelbara, lika mycket värda och beroende av varandra. Mer än två tredjedelar av världens stater har skrivit på dessa konventioner. Kina har undertecknat den sociala konventionen, men ännu inte ratificerat den om civila, politiska rättigheter. Kina har heller inte skrivit på några tilläggsprotokoll och står därmed inte för den grundläggande idén om att individer ska kunna framföra klagomål gentemot staten.

Konfucius läror har också satt spår i de kinesiska domstolarna, där åklagarens roll traditionellt har varit stark och advokatens roll är marginaliserad. Detta gäller även synen på dödstraff, som är vanligt förekommande i Kina. Antalet brottsrubriceringar som kan föranleda dödsstraff har dock reducerats från tidigare 68 olika brott till dagens 55. Anledningen till reduceringen anges vara hänsyn till mänskliga rättigheter.
Konfucius tankar går även igen i politiska tal och texter där president Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabo ofta hänvisar till kärnuttryck som återfinns i Konfucius läror. Inte sällan förekommer begrepp som det ”harmoniska samhället” och framhålls försök om att skapa en ”harmonisk värld” i deras retorik. I tal och texter dyker begrepp upp som hänvisar till mänskliga rättigheter och ”rule of law”, ett rättssamhälle, med ”kinesiska förtecken”. Det senare kan sägas vara en nutidsanpassad tolkning av Konfucius läror och med ekon från den tid då Kina i det närmaste var koloniserat och brutalt knäckt av utländsk intervention. Opiumkrigen som folkrättsbrott diskuteras fortfarande i Kina och icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter framhålls som en hörnsten i kinesisk utrikespolitik.

Vid Världskonferensen i Wien 1993 var bland annat frågan om mänskliga rättigheters universalitet en central punkt på agendan. Kina tydliggjorde då sin syn, att de mänskliga rättigheterna är universella till sin natur men att det vid en normskapande process måste vägas mot staternas nationella och regionala särdrag och där olika historiska, kulturella och religiösa bakgrunder måste beaktas. Denna hållning har sedan upprepats ett antal gånger i olika internationella sammanhang, som vid Världstoppmötet 2005 och i samband med att FN:s nya råd (UNCHR) för mänskliga rättigheter bildades 2006. Kina gjorde då klart, med stöd från lierade afrikanska stater, att multilaterala organisationer måste respektera staters territoriella integritet. Denna text har också upprepats i samband med det sino-afrikanska Forum on China-Africa Cooperation (FOCAC) som hölls i Peking 2006, där 40 statschefer från afrikanska nationer var inbjudna för att diskutera bistånd och handel och där 3 miljarder dollar utlovades till dessa länder.
Det är just den sista frågan om Kinas bistånd som vi måste börja förhålla oss till när vi talar om Kina och mänskliga rättigheter med kinesiska förtecken.  Detta är en slutsats som man bland annat kan dra när man har läst The Beijing consensus av Stefan Harpler, som varit Henry Kissingers doktorand och nu forskar vid avdelningen för politik och internationella studier vid Cambridgeuniversitetet.

I ett kapitel diskuteras Kinas bistånd till fattiga länder. Detta bistånd sträcker sig tillbaka till 1950- och 1960-talet; det påbörjades alltså efter folkrepublikens bildande 1949. År 2009 gav Kina bistånd till 120 länder och den biståndspolicy man använder sig av i dag sattes av Zhou Enlai 1964 då han besökte ett antal afrikanska stater. De mest centrala biståndsprinciperna som myntades då är att biståndet ska vara jämlikt och skapa förutsättningar utan några villkor.  Kina har sedan dess engagerat sig i tekniskt och ekonomiskt bistånd och skapat starka band med en lång rad fattiga länder där industriprojekt och projekt för att främja lokal ekonomi genomsyrat samarbetet. Allteftersom har biståndet också inriktats på fattigdomsbekämpning och för att förbättra levnadsförhållanden genom kapacitetshöjande åtgärder. Kineserna har också genom olika internationella initiativ, som till exempel den sino-afrikanska konferensen FOCAC 2006 och FN:s millenniemålkonferens 2008, riktat in sig på sektorer som jordbruk, hälsa och utbildning samt kapacitetshöjande insatser, ren energi och skuldsanering.
Även om biståndet inte är villkorat går det uteslutande till länder som delar Kinas syn på mänskliga rättigheter och respekterar ett-landspolitiken – att Taiwan och Tibet ses som integrerade delar av Folkrepubliken Kina. Man behöver inte fundera särskilt länge på vad den bakomliggande tanken med biståndet är. Mycket handlar om att Kina vill ha något i utbyte.

För det första vill de ha energi, det mest uppenbara för att skaffa tillräckliga resurser till Kinas våldsamma utveckling. Kina har på några år blivit världens näst största oljeimportör, efter USA. Mellan 20 och 30 procent kommer från Afrika, och Kina har också tecknat kontrakt för gas- och oljeimport från Irak.
Den andra slutsatsen som Harpler drar, den kanske mest intressanta, är att stater som traditionellt röstat med USA i FN:s generalförsamling, och som tidigare stöttats av Världsbanken och Internationella valutafonden, numera lierar sig med Kina. Det är en maktförskjutning som är på gång enligt Harpler, där Washington inte bara håller på att förlora ekonomisk makt utan även ”soft power”, makt över mjuka frågor som rör värderingar.

Kineserna är inte universalister. Det är en ny form av kapitalism som utvecklas i Kina, ett land som är främmande för västliga värderingar och för den västliga synen på mänskliga rättigheter. Däremot är Konfucius läror lätta att identifiera för en majoritet av den kinesiska befolkningen som till för bara några årtionden sedan saknade mat för dagen. Kommunistpartiet, vare sig vi vill det eller inte, befäster sin maktsällning. Så länge kommunistpartiet levererar ekonomi till befolkningen stärker den sin makt och behöver inte oroa sig allt för mycket för den demokrati och den yttrandefrihet som kineserna saknar – som vi i väst vill att de ska ha.

Per Sevastik
är gästprofessor vid Pekings universitet och undervisar i mänskliga rättigheter. Uppvuxen i Uppsala. Juris doktor i folkrätt vid Uppsala universitet.