Är Oates aktuell med någon ny titel? Frågan är i högsta grad relevant. Den amerikanska författaren Joyce Carol Oates är ju ofta just det: aktuell med nya titlar. Romaner, noveller, lyrik, essäer, kritik, ja, hennes verkslista är diger, imponerande och genreöverskridande. Men detta fantastiska berättarflöde ligger henne även i fatet. Produktiviteten provocerar. Måste ständigt, nästan slentrianmässigt, poängteras. Och framförallt: ifrågasättas. Ibland påstås det ju till och med att hon inte är aktuell för Nobelpriset i litteratur just på grund av mängden böcker. Hon skriver helt enkelt för mycket. Men är det verkligen möjligt?
Låt oss syna det som tycks vara resonemangets premiss: Joyce Carol Oates är extremt produktiv. Därför är hon en sämre författare. Men varför? Ett vanligt svar skulle då vara att hon, på grund av den stora mängden text, är ojämn. Att det är omöjligt att skriva så många böcker och upprätthålla kvalitet. Att hon slungar ur sig romaner som är ömsom storartade, ömsom bottennapp, sticker emellan med thriller, noveller. Är nästan lite … slarvig? Bara vräker ur sig text utan att riktigt fundera, skriva om, arbeta igenom.

Så här skrev till exempel kritikern och bloggaren Helena Dahlgren om romanen A fair maiden (Bokhora 8/6-2010): ”Efter att ha skrivit flera alternativa inledningar till min recension av Oates senaste kortroman A Fair Maiden upptäckte jag att de problem jag har med boken är intimt sammankopplade med just Det Söndertjatade. Produktiviteten, den maniska, oöverskådbara, omänskliga.”

Helena Dahlgren är en hängiven Oates-beundrare och har skrivit många positiva inlägg om författarskapet. Hon är också trött på att utgivningstakten ständigt kommenteras. Men ändå, A fair maiden når inte upp till förväntningarna, och hon fortsätter: ”Kan det vara så att Oates, efter att ha lagt ner sin själ i begynnelseskedet där den rudimentära historien skissas fram, blivit otålig? Mentalt gått vidare till nästa projekt och därför snabbt, närmast pliktskyldigt, rafsat ihop berättelsen? Jag får den känslan. Och i så fall är vi oundvikligen tillbaka till det där med produktiviteten igen. ”

Ack ja, produktiviteten. Som stjälper och tunnar ur och urholkar kvaliteten. Men tänk om det är precis tvärt om? Att Oates fantastiska skrivlusta genererar fler och bättre texter. Att skrivandet föder skrivandet. Att flow ger flow. Att hon mer eller mindre konstant befinner sig i sitt litterära universum; i fantasin, i flödet, i berättelserna och att källan till produktiviteten snarare går att spåra där. Inte i att hon otåligt skulle vilja skriva massor av böcker.

Själv anser hon sig för övrigt inte vara särskilt produktiv. I essäboken En författares övertygelse skriver hon att det känns ”bisarrt” att kallas just det. När hon, menar hon, främst ägnar sin tid åt att sitta och titta ut genom fönstret. Åt att dagdrömma, fantisera. Åt att befinna sig mitt i skapandeprocessen, skulle man ju kunna tillägga. För troligen är det just där, vid fönstret, som det händer. Som texterna växer fram. Eller när hon är ute och springer, något hon också berättar om i En författares övertygelse. Hur ”språkets gåtfulla blomning pulserar i hjärnan i takt med att man rör på fötterna och svänger med armarna.” Kanske kan man säga att skrivandet – eller kanske snarare skapandet – för Oates är ett sätt att leva; hon läser, skriver, undervisar, tänker, springer. Allt ingår i det dagliga, i livet. Och möjligen är växlandet mellan skrivsätt och genrer ett sätt för henne att bryta av, skapa dynamik, kanske till och med att koppla av?

För övrigt anser jag att A fair maiden är en stringent och spännande roman, tajt i intrigen och personporträtten. Ingen mellanbok i mitt tycke. Men om så vore? Låt oss ponera att A fair maiden inte håller måttet. Måste det i så fall bero på produktiviteten? Kanske kan även Oates tillåtas skriva bättre och sämre böcker, utan att det genast måste handla om att hon är omåttligt snabb och … ja vad? Jag har redan nämnt ordet slarvig. Men det räcker inte. Misstroendet beror inte, tror jag, enbart på detta med bättre och sämre prestationer, bättre eller sämre böcker. Utan tycks även ha att göra med produktiviteten i sig. Det verkar finnas något suspekt över den. Något oteoretiskt. Som att Oates skulle vara en sådan där som inte bryr sig om form och stil och språk, utan bara öser. En i det närmaste besatt författare. Till och med omänsklig. Ja, jösses. Stackars

Oates. Ramlar rakt ner i genustunnan, är jag frestad att skriva. För vilken manlig konstnär med hennes kapacitet och framgång, skulle klandras? Kallas manisk – vilket för tankarna till galenskap, vanvett – trots att det i Oates fall uppenbarligen handlar om ett strukturerat och extremt tankekrävande arbete.

Vi kan ju jämföra med den norska författaren Karl Ove Knausgård. Han har under ett par års tid producerat sex digra volymer, Min kamp 1-6. Visst, jämförelsen Oates–Knausgård är inte ultimat. Knausgård har inte haft den här takten under hela sin karriär, vilket Oates har. Och nu har ju Knausgård dessutom hotat med att sluta skriva. Men ändå: under de senaste åren har han varit extremt produktiv, med flera tusen sidor flyhänt prosa på meritlistan. Riskerar han därför att bli betraktad som en sämre författare? Nja, inte som det verkar. Till exempel konstaterar Dagens Nyheters kritiker Jonas Thente (DN 25/11-2011) att den sex band långa sviten ”sammanfattningsvis framstår som viktigare och mer relevant än vad någon annan nu levande författare på våra breddgrader har åstadkommit under, säg, de senaste tre decennierna och förmodligen ännu längre tillbaka.”

Jo, Knausgård imponerar. Och jag kan ha missat något, men jag har inte läst någon som anklagat Knausgård för slarv, trots den snabba arbetstakten. Snarare har det talats om ett kreativt rus, ett i det närmaste vulkaniskt flöde av skapande, en kraftfull orderuption som inget kan stoppa. Medan Oates … nja. Manisk och hafsig. Kanske en slump? Eller ett exempel på att epitetet ”produktiv” kan betyda olika, beroende på vem det vidhäftar.

Innan jag helt lämnar Knausgård, kan man ju också påpeka att både han och Oates verkar i en tid då idealet om den sparsmakade, stränga författaren lever. Att exempelvis Willy Kyrklunds produktion, utöver att vara högklassig rent litterärt, också vinner respekt för sin återhållsamhet. Kyrklund talade bara om och när han hade något mycket viktigt att säga – och valde för ändamålet de mest precisa orden. Ungefär så. Det här idealet möter både Oates och Knausgård med ymniga mängder text.

För Knausgårds del blir mottagandet, främst, positivt: ”de tidigare delarna bildar skaftet och den avslutande sjätte delen udden på det grundskott Knausgård skjuter mot vår civilisation.” (Jonas Thente, DN, 25/11).

I Oates fall mer tveksamt: ”Det finns något djupt maniskt över Joyce Carol Oates. Det är inte bara hennes osannolika produktivitet (över hundra utgivna böcker): det är själva det febriga raseri med vilken hon gång på gång frammanar människans grymhet och längtan.” Det sista citatet är från Alexander Skantzes recension av Lilla himlafågel i Vi läser. Inte direkt negativt, men ändå nedlåtande: djupt maniskt.

Och varför skulle Joyce Carol Oates som person vara manisk, bara för att hennes prosa är febrig och rasande? Återigen tonar den galna kvinnan fram, hon som bara sprutar ur sig massor med ord. Så har säkert inte Skantze menat, jag tror han uppskattar Oates författarskap, men tyvärr, idogt användande börjar göra bilden cementerad.

Hur som helst: Oates själv verkar ge blanka fanken i alla typer av regler för vad man bör, eller inte bör göra. Hon skriver som hon vill, när hon vill, hur mycket hon vill. Och dessutom: vad hon vill. Romaner med politisk udd, kortromaner, thriller med tvillingtema och under pseudonym, ungdomsromaner, eller som nu senast, Änkans bok, en memoar om sorgen efter sin makes bortgång.  Och kanske, slår det mig, oroar Oates så, för att hon spränger ramarna för det förväntade, gör en vid sväng utanför kvinnorollen och dikterar sina egna villkor för skapandet. Ord som ”manisk” och ”omänsklig” och ”hafsig” kan läsas som ett – möjligen omedvetet – försök placera in henne i ett mer hanterbart fack igen, där man vet var man har henne. En manisk kvinna, henne känner vi ju igen. En ganska ofarlig person, eller hur? Någon man inte behöver lyssna på. Synd. För Oates bör lyssnas på. Det är bara att böja sig, och acceptera: hon är ett geni, en av de främsta rösterna i den amerikanska samtidslitteraturen. En formmedveten och skicklig författare, med osviklig lojalitet med sina karaktärer och en sällsynt förmåga att tränga in i de amerikanska bakgårdarna – både i de fattiga och i de välbärgade kvarteren – och suga oss kvar där. Och produktiviteten? Tja. Om något, så är den av godo.

Så, hur är det då, är Oates aktuell med någon ny titel? På hennes hemsida står att läsa att åtta böcker är på väg ut i USA (se listan ovan): prosa, lyrik och en uppdaterad utgivning av Oxford book of American short stories, som Oates är redaktör för. Vilka titlar som kommer på svenska vet jag inte, men gissar på romanen Mudwater och ungdomsboken Two or three things I forgot to tell you.

Hur som helst kan man konstatera att Oates – glädjande nog – fortsätter skriva i den takt hon själv bestämmer.