Under den stilla ytan rasar stormen. Jean är murare och gift med Anne-Marie. Tillsammans har de en son, Jérémy. En dag när Jean hämtar sonen på skolan träffar han vikarien Mademoiselle Chambon. En attraktion uppstår dem emellan.
Men Jean lever ju lyckligt, har allt han önskar. Det vore dumt att förstöra allt det för en tillfällig attraktion. Ändå är det svårt att undvika att träffas i den lilla idylliska, och kanske lite tråkiga, franska staden.
Historien skildrar några människor som på ett eller annat sätt nått en punkt i livet då de ställer sig frågan vad de ska göra med resten, av framtiden som de skjutit framför sig så länge. Någon gång måste de välja och varje val kostar.
Regissören Stéphane Brizé, som tidigare gjort bland annat Inte här för att bli älskad, berättar inte historien i replikerna, i prat.
Dialogen är sparsam och Vincent Lindon i huvudrollen är närmast Jean Gabinskt fåordig. Berättarspråket utgörs här i stället av bilden. Bilden som ofta tillåts vila i ansiktsuttrycken och fånga vad som pågår under orden, under ytan. Och även bildspråket är fåordigt.
En hel scen kan till exempel bestå i en bild av en av rollfigurerna som tittar åt sidan en stund. Mer behövs inte, så den följs av ett klipp till nästa scen. En berättarstil som är både effektiv och lakoniskt stark.
För fotot svarar Antoine Héberlé, som avbildar den soliga franska sommaren i en dämpad färgskala, hundra nyanser av brunt. En pärla med stänk av vemod.
Av: Nils Bingefors kultur@unt.se