Publicerad: 2011-10-01 09:05, senaste uppdaterad: 2011-10-04 13:10
Flera av mina vänner som valt att avstå från Facebook har en sak gemensamt: de är uppväxta i diktaturer. I forna Sovjetunionen, i östblocket. Det skulle aldrig falla dem in att lämna ut sig själva i text och bild någonstans där de skulle kunna bli kartlagda. För vem vet vad som händer i framtiden? Vad är det som säger att vi alltid kommer att kunna lita på myndigheter och styrande politiker? Mina vänner från öst är skeptiska.
Har man som jag vuxit upp under kalla krigets dagar, haft släktingar boende i Moskva på 60-talet och lyssnat till luttrade vänner från andra sidan järnridån, ja, då fattar man vad de oroar sig för. Men gör de yngre generationerna det?
Vi borde alla känna en viss skepsis. För så här ser scenariot ut just nu: En främling står i ditt kök och läser över din axel. Noterar vilken tidningesartikel du läser, och planerar att berätta det för andra. Läser sedan din statusuppdatering på Facebook, trots att du i sekretessrutan kryssat att bara de du godkänt som vänner ska få se. Främlingen memorerar nu också dina besök på andra sajter. Noterar vilken musik du lyssnar på ? och berättar det för andra. Skapar med hjälp av "sin" information slutligen en tidslinje över ditt liv, till allas beskådan. Och du kan inte stoppa det.
Detta är nya Facebook. Efter att ha läst om förändringarna skulle jag vilja radera mitt konto. Men det verkar komplicerat. Kontot kan "inaktiveras". Det lever sitt eget liv - och kommer sannolikt att överleva mig. Jag har kanske inte sålt min själ - men väl något slags digitalt avtryck av min existens. Jag är nämligen värdefull som del i en massa, men värdelös som individ.
Nya Facebook är klart orwellsk. Eller i alla fall ännu mer orwellsk än tidigare. Någon, som jag aldrig godkänt som Facebook-vän, har hela tiden tjuvkikat på mina statusuppdateringar. Om jag skriver att jag ska resa till Spanien, dyker det upp annonser som erbjuder hotell och hyrbil i Spanien. Och så vidare.
Men sedan Expressen berättat att en bloggare avslöjat hur Facebook i åratal samlat information om vilka hemsidor du besöker, även sedan du loggat ut från Facebook, är jag inte lika förundrad över reklamen på mitt konto om sådant jag eftersökt på nätet men aldrig nämnt på Facebook. Fast Facebook förnekar att de använt sina "spionkakor" på våra hårddiskar till riktad reklam.
Kanske har vi blivit avtrubbade. Vem reagerar längre när Ica skickar rabattkuponger på favorittvålen eller favoritglassen - skräddarsydd reklam med uppgifter hämtade från ditt privata Ica-kortskonto? Vi har vant oss vid att företagen inte bara samlar information om våra privata beteenden, utan även skyltar med det. Men Facebook nöjer sig nu inte längre med att kika in genom nyckelhålet. Min känsla är att Facebook begår hemfridsbrott. Och till råga på allt försöker man få det att se ut som en "förbättring" för mig. Men detta är en "förbättring" avsedd att gynna Facebook.
Ska inte den som sig i leken också leken tåla? Nå, även lekar har sina anständighetsgränser. När The Guardian, Wall Street Journal och andra mediehus utan mitt medgivande snart kan visa upp vilka artiklar jag läst, ja, då har Facebook definitivt gått över en gräns. När Spotify nu kräver att nya användare måste ha ett Facebook-konto, tja, då kommer också musikälskaren att fastna i spindelns nät. Allt du lyssnar på blir offentligt.
Många frågar sig kanske varför jag över huvud taget gick med i Facebook. Ursprungligen var det i rent studiesyfte. Som journalist förväntas man - till och med uppmanas - att hålla sig à jour med nymodigheterna bland sociala medier. Facebook har också varit ett utmärkt redskap för att kommunicera med kolleger. Det är lätt att få tag på människor där, lätt att meddela sig. För opinionsbildning är både Facebook och Twitter lysande! För mig, med många familjemedlemmar i utlandet och vänner runt om i Sverige har Facebook sannerligen underlättat kommunikationen på flera sätt. Facebook är sannerligen en enastående uppfinning!
Men allt detta har ett pris. Jag är nu en handelsvara utan rätt att kliva ur affären. The Guardian har satt ett träffande namn på oss alla med evighetskonton hos
sociala medier: vi är internets underklass. Överklassen är domänägarna - "the landlords". Om du betalar för plats på någon annans domän är du "medelklass" - hyresgäst. Men använder du en gratistjänst är du i bästa fall en "gäst", kanske en "tiggare".
Fria från den nya tidens livegenskap är endast mina vänner från öst. Detta faktum saknar inte helt sina ironiska poänger.
Men vem vet egentligen vilka andra "kakor" som gömmer sig på hårddisken, vilken information de samlar och vem de förmedlar den till?
Av: Maria Ripenberg, tf kulturchef