En man kommer cyklande i vild karriär på en regnig kaj. Han har en provisorisk regnrock gjord av hoptejpade plastkassar, hans kedje hoppar ideligen av och han är mycket stressad.
Det är nattportieren Dom. Man kan enkelt säga att hans liv inte riktigt är i ordning. Men så en dag står en fé vid hans hotelldisk. Han får tre önskningar: han vill ha en vespa, kärlek och ett spännande liv ...
Trojkan Dominique Abel, Fiona Gordon & Bruno Romy har både regisserat, skrivit och spelar huvudrollerna i denna skruvade komedi där deltagarna titt som tätt brister ut i sång- och dansnummer. Det är ett halsbrytande tempo där den ena vansinnigheten efter den andra avlöser varandra. Fantasin flödar vild genom hela filmen.
Om man kan tänka sig en blandning av Jaques Tati, Aki Kaurismäki och Benny Hill så närmar man sig innehållet även om det knappast låter sig beskrivas i ord. Figurerna är som hämtade från den tidiga filmhistorien och blir en hyllning till filmens barndom och pionjärer. Charlie Chaplin eller Buster Keaton skulle kunna dyka upp i någon scen, humorn känns igen.
Här finns också en portion samhällskritik. Flyktingarna i hamnstaden Le Havre måste ideligen gömma sig i bagageluckor och på det närbelägna mentalsjukhuset får patienterna medicin som godis. Det är inget bärande tema, men det ger en välbehövlig verklighetsförankring.
Det är annars både en tillgång och en belastning att det är tre personer som gjort det mesta själva. Det hela dras några varv för mycket och ibland kan det verka som om de kompromissat en del av typen: får du med det så vill jag ha med det. Filmen skulle ha vunnit på att koncentreras.
Men Den goda fén bjuder på en varm och härligt befriad humor som till största delen får den att leva ordentligt i en originell film. Jag ser gärna en fortsättning där trion Dominique Abel, Fiona Gordon & Bruno Romy fortsätter att göra egensinnig film.