Ibland måste en 3D-skeptiker som jag själv erkänna att tekniken har sina poänger. Som när den 16-årige hjärtekrossaren Justin Bieber sträcker ut handen genom filmduken för att – så när – snudda vid kinden på någon i biopubliken. Om denne någon råkar vara ett hängivet, olyckligt förälskat fan så är det naturligtvis en maxad bioupplevelse.

Never say never är lika delar konsertfilm och tillrättalagd biografi. I tillbakablickar får vi följa stjärnskottet Bieber från barndomens talangtävlingar hemma i Kanada till triumfen inför ett utsålt Madison Square Garden.
Gulliga babybilder blandas med klipp på en gänglig tonåring som flamsar runt bakom scenen på en Segway (samma absurda fordon som Johan Rheborg tar sig fram på i Solsidan).

Konsertscenerna är maffiga med en myriad gästartister, från Jaden Smith och Miley Cyrus till Boys II Men och mentorn Usher.
Men framför allt är filmen en skildring av virala fenomen och Youtubehajp. Precis som The social network skildrar Never say never ett nytt sätt att umgås på nätet – hur barn och tonåringar samlas kring videoklipp som sprids blixtsnabbt från person till person.

Genom fiffiga bildlösningar förstår vi att Justin Bieber har mer gemensamt med nysande pandor, skrattande bebisar och andra Youtubesuccéer, än med 90-talets skivbolagskonstruerade pojkband.
Men en sak delar han med tidigare tonårssensationer: att andra människors förväntningar vilar tungt på hans smala axlar. För hur mycket de vuxna i hans närhet än pratar om Biebers egna drivkrafter och deras vilja att leda honom rätt i livet (managern Scooter Braun hävdar att 90 procent av hans jobb är att göra sin unge klient till en bra människa) så är det svårt att bortse från de enorma summor som Cirkus Bieber drar in. Och nog är det ett problem, snarare än en bedrift, att en högstadiekille har gjort 120 spelningar på två år - 14 av dem med en bruten fot.