Brian Percival har försett sin sorgsna men livsbejakande tolkning av Markus Zusaks succéroman ”Boktjuven” med ett slags sagostämning. Han har till och med återanvänt både tåg och perrong från Harry Potterfilmerna. Men det är det nog inte meningen att man ska se.
Detta är en brittisk film, vad nu deras Hollywood kan heta. Tråkigt nog har man därför valt att låta filmen utspelas på engelska, förutom några scener där man nazzar som mest. Skådespelarna har en liten pikant tysk brytning, det funkar hyggligt men är lite störande, ungefär som i "Schindlers list".
Jag har själv inte läst den litterära förlagan, men jag tror att det här är en film där man tjänar på just det. Det är nog lätt att skapa sig egna bilder, som sedan inte infrias. Här blir det lite väl sött ibland, men inte så det stör, det hemska är ständigt närvarande.
Döden själv (man ser på något vis Bergmans ”Sjunde inseglet” framför sig) är berättarröst när den tragiska historien börjar. Året är 1938 och den 11-åriga flickan Liesel är på flykt med sin mamma och lillebror. Hon hamnar hos ett barnlöst par som tar hand om henne. Kvinnan är till att börja med som ett ihopknipet monster medan mannen bjuder på värme och medmänsklighet. Hon stannar hos dem under fortsättningen av Kriget, som skildras ur barnets perspektiv. Som omväxling blir det tyskt vardagsliv i centrum, ett liv som hankar sig fram präglat av skräck och klaustrofobi.
Liesel är inte läskunnig, något som upptäcks när hon börjar i skolan. Hon lär sig snabbt ändå och tar sin tillflykt till läsandet. Hon får hjälp av både sin fosterpappa och en judisk flykting som gömmer sig i deras källare. När nazzarna börjar bränna böcker är hon där och räddar ur lågorna. Hon "lånar" också böcker av borgmästaren i staden.
Filmen är en hyllning till Litteraturen, Vänskapen och inte minst till Livet självt. Brian Percival - som bland annat regisserat tv-serien "Downton Abbey" - berättar känslosamt utan att det blir för sentimentalt. Snarare är det vemodigt och sorgset och berättelsen griper tag ordentligt, inte minst är den ibland thrillerartat spännande. Men så har han också namn som Emily Watson och Geoffrey Rush som fosterföräldrarna, för att inte tala om huvudrollsinnehavaren Sophie Nélisse som gör en storartad insats. Miljöer och scenlösningar är också superba.
Men visst hade det gett en extra dimension om man låtit hela filmen utspelas på tyska. Fast viktigast av allt, vi får aldrig glömma detta hemska som hände.