Det är bara svart bild. Berättarrösten drar den välkända historien om hur filosofen Friedrich
Nietzsche år 1889 i den italienska staden Turin ser en ömkansvärd häst vars ägare förtvivlat försöker få den att dra lasset. Nietzsche faller den snyftande om halsen och bryter ihop och får resten av sitt liv vårdas av sina systrar. Han talar inte mer förutom i dödsögonblicket då han säger: Mamma, jag har varit dum. Ett något snöpligt slut för den filosof som kommit att förknippas med Övermänniskoidealet. Så kan det gå.
Filmen fortsätter i svartvitt. En kusk manar på sin gamla och ganska orkeslösa häst genom den allt starkare blåsten och dimman. Kameran hänger runt ekipaget och filmar från många olika vinklar. Det är tydligt dramatiskt, förstärkt av den besatta musiken. Först ungefär tjugo minuter in i filmen kommer den första repliken, då kusken kommit hem till sin förfallna gård där han möts av sin dotter. Historien skrider vidare med ett stramt och långsamt berättargrepp. Kameran dröjer vid vardagliga detaljer och dialogen är ytterst fåordig.
Det är främst bara pappan och dottern. De upprepar ett mönster, alltmer tungsinta och de har allt svårare att få vardagen att fungera. När de sedan inte lyckas att få hästen att dra vagnen, varken med morot eller piska, den slutar till och med att äta, så blir paret också förkrympta. Utanför tilltar stormen i det kala landskapet.
Bara vid två tillfällen bryts isoleringen: en man kommer för att låna sprit och mal samtidigt på med ett antal av Nietzsches sentenser om förfallet hos människan, varat och samhället. En annan gång kommer ett upprymt romskt sällskap förbi, men jagas bort av paret.
Béla Tarr, med benäget bistånd av Ágnes Hranitzky, berättar återhållet men det förstärker bara det ödesdigra i berättelsen. Detta känns som den yttersta tiden, där det ålderstigna djuret blir som ett slags ironisk grimas av apokalypsens fyra ryttare. Det svartvita fotot och det sammanbitna skådespeleriet blir till en stark upplevelse fram till slutet. János Derzsi och Erika Bók känns som om de vore med i en dokumentär från tiden i fråga och hästen Ricsi spelar med tydligt gravallvar.
Den fantastiska musiken av Mihaly Vig, med tydliga spår av Philip Glass och Michael Nymans filmmusik, är oerhört viktig och manar på den annars makliga berättelsen. Den kräver uthållighet och tålamod, men belönar rikligt den som orkar och vill. Den har också ett inbyggt hopp, trots allt.
Turinhästen fick välförtjänt utmärkelsen Silverbjörnen på Berlins Filmfestival. Och det är i sanning en mycket märklig film, med grunden i en annan märklig historia. Béla Tarr har sagt att detta tyvärr är hans sista film. Om det är så blir det med ett snudd på mästerligt avslut.