Det här är en film som inte just liknar någon annan, en originell berättelse som ger mer hopp om filmkonstens framtid än all påkostad 3D i världen. Och då är det ändå inte mindre än tre fantastiska debutanter som gör denna allegoriska fantasy med dokumentär känsla så gripande och överväldigande.
Filmmakaren Benh Zeitlin har bara gjort kortfilmer tidigare och Beasts of the Southern Wild är hans långfilmsdebut. Det märks inte. Han har modet att gå sin egen väg och som tur är förmågan att ta detta lyckade projekt i hamn.
Han skulle ändå inte ha lyckats fullt ut om han inte hade hittat sin suveräna huvudrollsinnehavare, med namnet Quvenzhané Wallis. Fast om namnet är krångligt och får stavningprogrammet att rotera runt sin egen ofullkomlighet så är den blott 9-åriga skådespelerskan desto med oförställd och naturlig framför kameran. Man blir helt enkelt totalt betagen i henne från första filmrutan. Fyratusen barn lär ha kommit på auditions för rollen och absolut rätt person fick den. Hennes pappa spelad av amatören Dwight Henry - till vardags bagare tvärs över gatan från filmteamet - har också den där totala närvaron på vita duken.
Filmen är egentligen ett slags fantasifull allegori över den stora översvämningen av New Orleans och Mississippis delta, sedd genom ögonen och fantasin hos en sexårig flicka. Hon bor i deltat, i det så kallade Badkaret, tillsammans med sin nu allvarligt sjuke far. Hon är van att klara sig själv men nu blir tillvaron extra svår. Som tur är så är hon omgiven av trofasta vänner och har ett grundmurat självförtroende, trots att hon fantasin ser hur katastrofen bildligt och bokstavligt omvandlas till förhistoriska och livsfarliga uroxar och annat elände. . .
Det är en mycket stark berättelse som tar plats i Beasts of the Southern Wild. Den tangerar så många områden, som klimathot, ensamhet, vänskap, klass, existentiella frågor och mycket mer, i ett hisnande bildspråk och en aldrig sinande berättarglädje. Miljön i det hotade deltat är som gjord som fond till historien, med sina gigantiska trädrötter, alligatorer och räkor. Filmen blir också ett slags lektion i överlevnad under stora påfrestningar.
Inte minst är det också en svidande vidräkning med de amerikanska myndigheternas hantering av denna översvämningskatastrof på hemmaplan.