Den japanske mästeranimatören Hayao Miyazakis senaste film (och som det ryktas, sista) är inspirerad av den japanska flygplansingenjören Jiro Horikoshi som var med och designade krigsflyg under Andra Världskriget. Men det är bara en lös överbyggnad, det handlar inte om någon ”sann” historia.
Främst blir det en historia om en nära nog besatthet av en pojkdröm. Den unge Jiro drömmer flygplan, äter flygplan, lever flygplan. Längre fram i livet, när han är en ung man med en mycket sjuk hustru väljer han ändå osympatiskt nog hela tiden jobbet som flygplanskonstruktör i första rummet.
Miyazaki skildrar den smått fanatiske Jiro på ett inkännande sätt. Han får ändå några fler dimensioner än den enbart monomaniske personlighet han har så starkt. Jiro framställs som en hjälte i flera situationer, som när han ställer upp för en mobbad kamrat, räddar skadade från en tågkrasch och liknande.
Möjligen blir han för okomplicerad och rentvådd. Det han gör är ju att konstruera flygplan som ska ”sätta Japan på kartan igen”. Hans slutliga konstruktion är ju det fruktade jaktplanet Mitsubishi Zero som anföll amerikanerna i Pearl Harbor och vidare i Andar världskriget. Jiro skildras mest som en konstnär som drömmer om det fulländade planet.
Fast mycket av de invändningarna glömmer man när man ser Hayao Miyazakis fantasifulla och vackra animeringar. Hans visualiseringar av de vidsträckta landskapen, myllrande städerna och katastroferna, från naturen eller människan, är fantastiska. Allra bäst blir han när han likt det tidiga 1900-talets konstruktörer fantiserar fritt om hur en luftfarkost ska se ut. Där blommar filmen ut som bäst. Även den romantiska delen griper tag i vissa stunder, även om det kan bli lite övertydligt och för mycket med den sockrade musiken till.
Konstrasten blir ibland stor mellan de ofta tragiska händelserna som skildras och figurerna som ser ut som näpna figurer ur någon barnbok. Lite beror det väl på manga- och animé-influenserna men Miyazaki har annars sin egen stil som han utvecklat genom sina många filmer.
Hayao Miyazakis tidigare produktioner med suveränt bra filmer som ”Spirited away”, ” Nausicaä från Vindarnas dal”, ”Ponyo på klippan vid havet” ”Det levande slottet” och ”Laputa – Slottet i himlen” står lite i vägen för den här upplevelsen. ”Det blåser upp en vind” är inte lika självklar som de tidigare.
Med detta sagt så är ”Det blåser upp en vind” ändå en fascinerande film att ta del av. Är man intresserad av Hayao Miyazaki så är det ingen tvekan.