• torsdag 23 mars 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Skärp kraven på Lukasjenka! Ledarloggen Ledarloggen
Vädersponsor:

"Fria" kvinnor bakom galler

Så här tycker UNT.se:

Björn G Stenberg ser en skakande dokumentär som samtidigt har ett frö av mänskligt hopp och styrka.

Emellanåt kan man undra över hur mycket fiktion vi behöver, verkligheten tycks ju ändå överträffa fantasin så ofta. Som i den här dokumentären där varje medverkande bär på en livshistoria värd sin egen film.

”40 kvinnor. 34 barn. 4 celler. Ingen burka.” Så sammanfattar Nima Sarvestani sin film om kvinnor i ett fängelse i Afghanistan. Hans tes är att de här kvinnorna alla är betydligt friare bakom galler än de är i det patriarkaliskt styrda landet i övrigt. Ute i samhället är de helt underställda männen och måste fråga om lov för minsta småsak. Här har de inget mer att förlora och är därför ”friare”.

Det är fullkomligt vidrigt och smärtsamt att höra uppräkningen för de ”brott” de blivit dömda för: nästan alla är fängslade för att de ”rymt” hemifrån. Det rör sig om domar upp till 16 år för att de inte lytt sin närmaste förmyndare. En av dem är visserligen dömd för mord, till en lägre straffsats. Hon har dödat sin misshandlande make - som i sin tur hade slagit ihjäl en av sina andra hustrur strax innan- i självförsvar.

De är alla ömmande fall och människor som man tar till sitt hjärta. Det är så många hemska livsöden att det kan vara svårt att riktigt orka ta del av alltihop, men det totalt deprimerande vägs upp åtminstone lite grann av den livsglädje och positiva hållning de flesta av dem visar upp, åtminstone så länge kameran rullar.

Visst kan man ibland fråga sig hur mycket Sarvestani har klippt och donat med sina inspelningar för att få det resultatet, men det fungerar mycket bra. Förvånande också att han fått filma i fängelset. Det är också en exposé över hur starka människorna kan vara. Även i denna så hopplösa miljö lever drömmen om kärleken med stort K och om ett anständigt liv. Många hänvisar till att det var kärleken som fick dem att rymma och därmed att riskera fängelse, eller ännu värre. Man förstår att för flera väntar förmodligen döden när de väl kommer ut för att de vanärat sin familj så mycket.

Flera har också barn som får leva med dem tills strafftiden tar slut. Vad som ska bli av alla dessa är ytterligare en fråga som man bär med sig efter denna starka dokumentär. Ett tragikomiskt inslag är fängelsechefen som hela tiden beklagar sig över hur svårt det är att vakta inlåsta kvinnor och de speciella arrangemang det medför. Han verkar dock ha ett medkännande hjärta i övrigt.

Svenskiranske Nima Sarvestani har gjort ett skakande dokument samtidigt som det är en vackert filmad berättelse, med massor av bra musik. Och om man undrar vilken insats de internationella styrkorna på plats i Afghanistan kunde bidra med så var det väl att kunna skapa en bättre tillvaro för landets kvinnor. I vilken mån det lyckades är jag inte person att avgöra.