Jag var sjutton år och bodde kvar i föräldrahemmet i Västra Frölunda när Håkan Hellströms första skiva kom ut. Även om det tog mig ett år eller två att omfamna musiken, var det något speciellt med någon som sjöng om platserna som jag så väl kände till. Nu har jag sedan länge lämnat barndomsstaden, men Håkan gör mig fortfarande fånigt Göteborgsnostalgisk.

När jag ser Känn ingen sorg är det samma känsla som infinner sig. Musikreferenserna duggar tätt, det är gott om romantiserande över kulturdekadenta hamnområden, och allting vävs samman till en drömlik Håkan Hellström-orgie.

Det är på det sättet filmen ska ses. För trots att filmskaparna hävdar att de har försökt göra en film som ska vara sevärd även om du inte vet ett dyft om Hellström, finns det en del uppenbara luckor i berättelsen om den unge musikern Pål (Adam Lundgren) som lider av scenskräck.

Det hela börjar med att han på skolans avslutning i kyrkan ska sjunga ”Brännö serenad” som hans far har skrivit. Men han får inte fram en ton, och visar i stället – ursäkta Göteborgsslangen – röva mot publiken. Och trots att han skriver många egna låtar när han närmar sig 20-snåret, blir det katastrof varje gång han ska sjunga dem. Hans vänner Johnny, Lena och Eva försöker hjälpa honom så gott de kan, men det slutar alltid på samma sätt. Och under tiden trasslar ungdomarnas relationer till sig i ett virrvarr av kärlek, festande, droger och drömmar.

Känn ingen sorg är en film som går i samma fotspår som Beatles-filmen Across the Universe, även om detta inte är en lika utpräglad musikal. I grunden är det egentligen en hopplös idé: att skapa en trovärdig och seriös berättelse utifrån fragmentariska låttexter. Cilla Jackert verkar dock ha haft en sund distans till sitt material, och skrivit ett manus fullt av skamlöst musiknörderi.

Regissörerna Björn Stein och Måns Mårlind gör rätt i att ta sig an filmen med humor och ironi snarare än gravallvar, även om de ibland roar sig själva lite för mycket (en viss hummerscen hade med fördel kunnat tas bort). Tillsammans med skådespelare (särskilt Adam Lundgren) som kan sjunga blir filmen underhållande så länge man accepterar att grundstoryn är vad den är.

Jag tvivlar på att den som saknar intresse för – eller skarpt ogillar – Håkan Hellström kommer att få någon stor behållning av Känn ingen sorg. För mig är det dock något av en högtidsstund, och jag blir– nästan lite generat – stolt över att vara uppvuxen i Göteborg, precis som jag blir av Håkan. Och det är allt jag personligen kan begära.