Gripande och välspelat

Regissören Céline Sciamma som gjorde Water lillies, vilken fick ett fint mottagande i Cannes 2007, hakar också hon på en av trenderna på bio just nu, där bland annat filmerna Alfred Nobbs och Jack & Jill tar sig an ämnet könsroller på helt olika vis. Sciamma väljer ett tredje.

"Det gör ont när knoppar brister" frestas jag att låna Karin Boyes ord när jag ser Céline Sciammas känsligt gjorda film om tioåriga Laure. Det kan ofta vara tungt att växa upp, inte minst i den brytningstid som puberteten innebär. Tomboy skildrar tiden precis innan, slutet på vad som ibland kallas "de lyckliga åren", ungefär fram till tolvårsåldern.

Laure flyttar till ett nytt bostadsområde och mer av en slump än tanke uppfattar de andra barnen först att hon är en pojke. Hon tycker att det känns bekvämt så och fortsätter att vara flicka hemma och pojke i övrigt och kallar sig där Michael. Hon får också en annan ställning i gänget som pojke, än vad de andra flickorna får. Det fungerar förvånansvärt bra så även om det förstås blir svårare och svårare, särskilt när en flicka i kretsen blir kär i henne. Problem som förstås förstärks när Laure får de första tecknen på växande bröst. . .

Det kunde ha varit ett inlägg i hen-debatten. Men först och främst handlar Tomboy om att hantera sitt liv under speciella betingelser. Laures allt större våndor med att hantera sitt dubbelliv kunde ha varit värdigt vilken vuxen och mogen person som helst. Det skulle också vara roligt att se en film med omvända roller, en flickpojke.

Laures familj skildras i ljusa färger. Där väntas när som helst tillökning och hon har redan en liten syster. Filmen är inte på något vis ute efter att söka ”fel” i svår barndom eller andra schabloner. Visst kan den vara övertydligt gjord här och var, men det blir aldrig pekpinnar eller skrivningar på näsan. Men oftast används ett subtilt sätt att visa hur de förväntade könsrollerna ställer till det redan i tidig ålder. Berättelsen växlar realistiskt mellan ljus och mörker, men lämnar ändå i första hand en känsla av hopp efter sig. Det blir ibland också som ett äventyr i sig att hantera det hela för Laure, även om hon gör det högst naturligt.

Det finns ju ett antal skildringar i litteratur och film som leker med könsrollerna där kvinnor ger sig ut för att vara män, eller tvärtom. Men Tomboy blir speciell i och med att den har fokus på en så ung person. Zoé Héran spelar med en närvaro som imponerar stort i den ofta ganska utlämnade huvudrollen. Hon ÄR helt enkelt Laure/Michael. Céline Sciamma har gjort ett varsamt jobb i regissörsstolen. Hon har uppenbarligen ett mycket bra handlag med de unga skådespelarna.