Förra veckan hade den nya Maria Lang-filmatiseringen premiär. I andra ändan av det svenska polisfilmsundret, producerad enligt seriemetoden, tar nu historien om infiltratören Frank Wagner slut i Johan Falk-universum. Det är den femtonde filmen om Göteborgspolisen, de flesta brukar hamna direkt på dvd-hyllan och recensionerna brukar vara svala. Men den här gången funkar det faktiskt ganska bra.

Inledningen är mycket spännande, Frank Wagner och hans familj ligger och sover när tungt beväpnade män stormar lägenheten. Familjen lyckas fly, men när det står klart att hans täckmantel slutgiltigt är avslöjad sätts ett pris på hans huvud och sveken blir många.

Mycket är som vanligt, Johan Falk utbrister ”Va faan” och Mikael Tornving är entonig. Dialogen är också väl stel på sina håll, särskilt när den för handlingen viktiga ”slasken” i förundersökningar ska förklaras, liksom offentlighetsprincipens för- och nackdelar. Men här finns också tempo och bra skådespeleri, fram för allt Joel Kinnaman imponerar, liksom Ruth Vega Fernandez och Jens Hultén, som lyckas göra sin storvuxne gangster utan att en enda gång kännas överspelad.

Vad framtiden ger för Johan Falk återstår att se men den här omgångens avslutning känns lite som en Snabba cash i Göteborg, och det är ett bra betyg i den här genren.

Frank Wagners story baseras för övrigt på en riktig infiltratörs liv. Efter filmens slut får vi också möta honom, Peter Rätz, i några klipp som förklarar hans oroliga vardag, där han ständigt måste se sig över axeln. Med suddat ansikte snackar han bland annat med skådespelaren Joel Kinnaman. Sitt absolut kvar och se det för det skänker lite djup åt filmens tes om att polisen sviker verklighetens infiltratörer, som riskerar sina liv i tjänsten.