Under tiden jag ser den starkt gripande berättelsen i Krigets barn måste jag då och då nypa mig i armen för att påminna mig om att just det här specifika fallet är en konstruktion, en filmisk fiktion. Det är ingen dokumentärfilm, det händer inte på ”riktigt”. Det lugnar en aning.
Men bara en kort stund. Jag vet ju att kanadensaren Kim Nguyens berättelse bygger på mängder av verkliga fall, många av dem än värre än det som Komona tvingas gå igenom. Då finns det förstås inget fog för någon sinnesro.
Filmen utspelas i ett fiktivt land i Sahara, men är inspelad i Demokratiska republiken Kongo. Där möter vi 14-åriga Komona som berättar om sitt liv för sitt nyfödda barn. I tillbakablickar ser vi hur hon som 12-åring blir brutalt rekryterad av gerillan. Hon tvingas med hot om att de annars ska få lida ännu mer skjuta sina närmaste, allt under kampropet: ”Visa respekt för era vapen, de är era nya mammor och pappor”.
Filmen inleds med en långsam kameraåkning över den superfattiga och glåmiga tillvaro som är Komonas och hennes grannars. Det är brist på allt och de bor i högst provisoriska skjul, gjorda av slanor och trasiga presenningar. Skorna är gjorda av sönderskurna plastflaskor, kläderna i revor. Dit kommer gerillan för att ”värva” medlemmar under de mest brutala former.
Även under tiden hos gerillan är det hotet om våld och det öppna våldet som håller ihop gruppen. Ingen törs säga emot och rädslan för ensamheten gör också sitt.
Sällan har jag för övrigt sett ett barn kännas så ensamt i en film. Komona tvingas till beslut och handlingar som inte ens en dubbelt så gammal person ska behöva göra. Hon sätter in bland annat en frukt med en vass tagg i vaginan för att skydda sig mot våldtäkt inom gruppen.
Det är paradoxalt nog först efter att hon ändå blivit gravid efter en våldtäkt som hon får en ny kraft att resa sig och få livsmod. Hon vill inte att hennes barn ska utsättas för allt detta och tar ett – livsfarligt – tag om sitt liv. Ngyen har en extra poäng i att göra en film om en flicka, det brukar annars bli mest om pojksoldater. Här blir utsattheten extra stor.
Kim Nguyen har gjort en mycket bra film och har dessutom tillgången i form av Rachel Mwanza som spelar helt autentiskt, till det outhärdligas gräns. Filmen har med rätta fått en Oscarsnominering för Bästa utländska film, Silverbjörnen i Berlin och dessutom 10 Genie Awards (Kanadas Oscar), bland annat för Bästa film.