Det får ta tid, när långfilmsdebutanten Lance Edmands berättar historien om en småstad, Millinocket i Maine, USA, som drabbats av en tragedi. Filmen är ett undersökande av dess karaktärers situation och ett aktivt narrativ saknas. Amy Morton spelar skolbusschauffören Lesley som distraherad av en fågel glömmer att ta sig en rejäl titt innan hon låser bussen för kvällen.

När hon sedan kommer tillbaka på morgonen igen, för att låsa upp bussen och köra barnen till skolan, upptäcker hon något fruktansvärt. En pojke, Owen (Quinn Bard) har blivit kvarglömd och är nu allvarligt nedkyld. Han körs omgående till sjukhus och läkarna är osäkra om hans tillstånd kommer att förbättras. Regissören Edmands, som själv vuxit upp i Maine, har i intervjuer berättat att hans yngre bror råkat ut för något liknande, men att hans bror upptäcktes i tid. Det här Edmands version av vad som kunde ha hänt.

Lesley lägger band på sig utåt, men inombords är hon förkrossad över vad som har inträffat. Förlamad av skuldkänslor, blir hon till råga på allt avstängd från sitt arbete. Detta leder till att hon börjar isolera sig själv och avskärmar sig från sin familj, den sammanbitne maken Richard (John Slattery) som har svårigheter att kommunicera med tonårsdottern Paula (Emily Meade). Owens mamma Marla (Louisa Krause), däremot, ger ett betydligt mer avslappnat och ignorant intryck. Hon skulle ha mött honom, men missade sin varannan tisdag (Owen bor vanligtvis hos sin mormor) och somnar i stället i badkaret efter en sen kväll ute.

I sakta mak studeras invånarna vars sinnesstämningar, snarare än narrativet, berättar historien. Vi lär känna dessa karaktärer genom filmens foto, genom att vi iakttar dem. I filmen hotas sågverken av nedläggning och framtidstron hos de unga i Millinocket ser allt annat än ljus ut. En av karaktärerna bor i en husbil (utan värme) på sin mammas garageuppfart. ”The American Dream” har aldrig varit så långt utom räckhåll. Andra hälften av filmen stannar dock av något.

Judy Lee Lipes (”Martha, Marcy, May, Marlene”) gestaltar Millinocket i vinterskrud och estetiken är karg och oförlåtlig. En bitande verklighet som ger form åt en amerikansk arbetarklass likt den i ”Frozen River” eller ”Winter’s Bone”. De fåordiga karaktärerna spelas med största försiktighet, ständigt omgivna av en melankolisk atmosfär och ett tongivande utanförskap. Skådespeleriet och fotografiet är filmens höjdpunkter och en ren njutning att se. Det är ett tillstånd, ett ögonblick ur en verklighet, som vi får ta del av. Edmands ger inga svar. Kanske passar det en poetisk film som denna bättre.