Om några år fyller världens starkaste och tillika snällaste björn 50 år. Få seriefigurer har väl blivit så folkkär och tillika en del av det svenska kulturarvet som just Rune Andréassons Bamse.

Trots att det är flera år sedan Andréasson dog så har serierna fortsatt att produceras.

Och nu utkommer också det man aviserar som den första långfilmen – även om den timme långa “Bamse och tjuvstaden” inte är så värst mycket längre än de tidigare filmerna.

Det mesta är sig likt. Tre vänners Johan Kindblom och Tomas Tivemark förvaltar arvet väl. Kryddar med lagoma mängder humor, musik och spänning. Precis så väldoserat som de yngsta tål.

Nu också med ny, dock lite vingligare, röstsättning främst i huvudrollerna men med flera utmärkta insatser av Steve Kratz, Magnus Härenstam, Leif André och inte minst Tomas Bolme som berättarröst.

Själva “Bamseandan” finns också där. Karaktärerna och vissheten om att det goda alltid segrar bara man är snäll mot den stygge.

På så vis har alla skurkar, inklusive Vargen, mjuknat och blivit snälla. Alla utom den listige Reinard Räv, vars karaktär blivit inskriven efter Andréassons frånfälle.

Han får alla att tvivla, får tjuvarna att åter tjuva och vara elaka – i tron att de aldrig inkluderats i gemenskapen. Det sätter igång en räcka av hemskheter men som i alla Bamse-berättelser slutar allt naturligtvis lyckligt. Denna gång med Nalle-Maja som den stora hjältinnan.

Visst är det emellanåt präktigt så det förslår. Men varför inte! Det är ju vettiga budskap och Bamse har, till skillnaden från många andra barnboksfigurer, ändå hållt sig på rätt sida av kommersialiseringshysterin.