Allt börjar med en kvinna som kliver in på en praktik. Där arbetar Gerri (Ruth Sheen) som kurator. Gerri frågar hur kvinnan mår och ber henne, på en skala mellan ett och tio, att beskriva hur lycklig hon är. Kvinnan, spelad av Imelda Staunton, svarar ”ett”.

Realistregissören Mike Leigh (Happy-Go-Lucky, Vera Drake) gör film om vanliga människor, ofta om den brittiska arbetarklassen. Här finns både sorg och glädje (ofta samtidigt i ett slags avsiktlig disharmonisk harmoni) när Leigh med varm hand leder en makalös och felfri ensemble. Leigh har gjort en film med känsla av de japanska regissörerna Ozu och Koreeda om livets och tidens obevekliga gång som vittnar om Leighs berättarkonst och fingertoppskänsla för sociala sammanhang. Ofta samlade kring ett matbord, träffar Tom (Jim Broadbent) och Gerri (oundvikligt att inte här göra en koppling till en annan duo, omöjlig att separera) sina vänner.

Det sägs saker som inte borde ha sagts och det som borde ha sagts förblir bevarat i tystnaden. Paret, som befinner sig i ålderns höst, är lyckligt lottade till skillnad från många av sina vänner. De har varandra, medan andra i deras närhet fortfarande försöker hitta sin plats i livet och, inte minst, lyckan.
Under ett år får vi följa livets gång i en brittisk förort. Gerri och Tom får ofta besök av Gerris kollega, den neurotiska Mary (Lesley Manville) som mer än gärna slår upp ett glas vitt. Den makalösa Manville gör rollen som Mary med en perfekt balans mellan desperation och oskyldighet. Mary är inte parets enda vän som livet inte varit alltför snällt emot. Toms druckna och fryntliga vän Ken (Peter Wight) är en singelman, också han i medelåldern, som aldrig slagit sig till ro och som nu undrar vart åren tog vägen och vad han gjort av sitt liv. Och Toms tyste och hålögde bror Ronnie (David Bradley), som inte verkar ha gjort mycket alls med sin tid på jorden, blir änkling. Alla söker de stöd hos Tom och Gerri, som verkar ha lyckats med både kärlek, familj och karriärer.

Vad är hemligheten? Eller är livet helt enkelt snällare mot vissa?
Leigh är känd för sitt djupgående samarbete med sina skådespelare och arbetar mycket noggrant med research. Detta tillåter också Leigh att improvisera, vilket ger en autentisk känsla och trovärdighet hos de karaktärer han ger oss, och som kännetecknar hans filmskapande. Han arbetar i kvarter han känner till, i ett Storbritannien han själv växt upp i. Han ger oss karaktärer som vi kan identifiera oss med, riktiga mänskliga människor med vanliga utseenden och verkliga problem. Men av dessa vanliga människor gör Leigh alldeles enastående porträtt.