Ett omaka par, där den ena faktiskt heter Philomena, ger sig ut för att leta efter den enes bortadopterade son. Det blir till en roadmovie och en utvecklingsberättelse med mogna förtecken.

Berättelsen bärs av strålande skådespeleri och är lysande filmad av regissören Stephen Frears, regissören som senast gjorde "The Queen" med Helen Mirren som den brittiska drottningen. Här återger och dramatiserar han en berättelse ur verkligheten, nedtecknad av journalisten Martin Sixsmith efter den verkliga Philomena och om hennes son som hon födde men inte fick behålla.

Detta är den andra filmen som behandlar livet hos de irländska Magdalenasystrarna. De katolska nunnorna tog hand om kvinnor som på ett eller annat sätt brutit mot samhällets normer och spärrade in dem. Där fick de arbeta i tvätterier. En del lämnade aldrig klostren. I Peter Mullens starka och hyllade film med just titeln ”Magdalenasystrarna” (2002) återgavs fyra andra unga kvinnors verkliga öden på ett sådant kloster.

Artikelbild

Philomena var intagen i mitten av 1950-talet för att föda sitt barn - och för att göra bot för sin synd att ha avlat det utanför äktenskapet. Klostret hade en särskild inkomstkälla. De sålde barn till amerikanska adoptivföräldrar.

Nu har femtio år gått och Philomena vill ta reda på vad som hänt hennes son.

Den som alltid så fantastiska Judi Dench spelar denna katolskt uppfostrade kvinna, iförd hårdkrullpermanent och präktiga systerskor. Inledningsvis ger Philomena ett lite vimsigt intryck, men bilden av henne fördjupas och mot slutet framstår hon som den verkliga filosofen.

Komikern Steve Coogan, som bland annat brukar göra den självupptagna programvärden Alan Partridge i tv, spelar journalisten som fått sparken som spindoktor för brittiska regeringen. Nu försöker han sig på en ny karriär som reporter för en tidning med ”human touch”. Alltså som publicerar reportage som förväntas röra vid människors känslor. Han är bildad, har läst vid Oxford. Hon, Philomena, har arbetat som sjuksköterska hela sitt liv och gillar att läsa kioskromaner. Deras möten inledningsvis är i grav otakt, men efter ett tag inser båda två att de kan lära av varandra.

Artikelbild

Det är finurligt inskrivet i manus och det är också här det lysande skådespeleriet kommer in.

”Philomena” är på sitt sätt ett slags pekoral i Dickens upprört socialrealistiska anda, men det har också filosofiska bottnar. Det är en god och bitterljuv historia om hur livet kan bli och hur man kan förhålla sig till det.