En stillastående kamera fokuserar på en parkeringsplats vid en badplats. Några enstaka bilar står parkerade. Kameran panorerar över den lite ödsliga stranden och vartefter upptäcker åskådaren att det enbart är män som håller till här, i badbyxor eller nakna, mer eller mindre dolt spanande. Ett och annat par letar sig upp i buskarna.
Hit kommer regelbundet den unge och lite vilsne Franck. En dag träffar han ”den mörke främlingen” Michel. Han blir omedelbart attraherad, trots eller tack vare, den farlighet som denne utstrålar. De inleder ett förhållande, men ett som bara får existera just där. Samtidigt börjar en och annan av männen att försvinna. Någon dyker upp drunknad. ..
Alain Guiraudie lyckas bra med att måla upp en lika förförisk som hotande stämning. Han gör det med små, men distinkta, medel. Filmen utspelas helt och hållet på denna strand vilket ger den ett slags känsla av begränsat universum.
Samtidigt som han gör historien till ett slags thriller blir den också något som liknar en allegori över homosexuellas situation. I det här reservatet kan de leva ut men är samtidigt dolda för övriga. Den mystiske främlingen kan tolkas på många sätt. Hade berättelsen utspelats längre tillbaka kunde Michel ha varit en sinnebild för aids. Det är också lite patetiskt ibland när de samtalr om att använda kondom som skydd när en mördare tydligen finns ibland dem.
Frankrike har alldeles nyligen fått en lag som tillåter samkönade äktenskap. Kanske ska man se filmer ”Främling vid vatten” och ”Blå är den varmaste färgen” (om ett lesbiskt par) i det ljuset. Båda filmerna skildrar en passion och förälskelse som inte visas så ofta.
Samtidigt gör filmerna detta ett slags björntjänst genom att fokusera så mycket på explicit sex. Det kan vara hur mycket tal som helst om lösvaginor och body doubles i film nu för tiden men det handlar om att visa scener som i mycket liknar porrens. Och då tappar man emellanåt fokus på själva historien. Lite paradoxalt också att han fokuserar så mycket sexscenerna medan berättandet i övrigt bygger mer på stämning än vad som givet händer.
Det kan också bli lite parodiskt emellanåt. När Franck vandrar omkring i snårskogen står här och var en man med händerna innanför badbyxan och frågar chans. Det förstärker någonstans en negativ bild av bögar, liksom filmen förstärker föreställningen att det är farligt i sig att vara homosexuell. Men annars lyckas Alain Guiraudie göra en spännande och stämningsfull film, med en dragning åt hans idol Alfred Hitchcock.