Vi har matats med hur många naturfilmer som helst, inte minst alla reportage i tv. Det behövs därför ganska mycket för att man ska bli berörd eller bry sig.
Alastair Fothergill och Mark Linfield lyckas dock med just detta. Schimpansen är film som griper tag från första bild, inte minst för den oerhört söta huvudrollsinnehavaren.
När det gäller naturfilmer är jag alltid misstänksam över hur mycket djuren manipulerats, eller till och med plågats för att filmarna ska få sitt. Det är förstås svårt att avgöra även här, inte minst för alla de dramatiska scenerna, men jag vill gärna tro att man gjort detta med en varsam, eller ingen, hand.
I centrum står den nyfödda schimpansen Oscar som lever i ett reservat i Tanzania. Flocken han lever i påminner mycket om en, typ, stenåldersklan av människor.
Arbetet fördelas (bland annat i en förvånansvärt organiserad jakt) och de är både jägare och samlare, OCH de använder stenar för att knäcka nötterna. Det hela skulle kunna vara ett paradis för schimpanser om inte en större och mer aggressiv flock levde i närheten. Krig utbryter.
Det blir ett slags Bambi- historia. Oscars mamma dör, men det oväntade sker att flockens gamla stridshanne till ledare tar sig an honom, något som enligt speakerrösten ytterst sällan sker. Det är faktiskt en ovanlig skildring av en omhändertagande varelse av manligt kön över huvud taget. Här finns många ömsinta scener. Fin musik också av Nicholas Hooper, som gjort musiken till Harry Potterfilmerna.
Samtidigt är det en våldsam film med många starka inslag. Den är spännande som en hollywoodsk spelfilm och de medverkande här får nog jobb i vilken framtida film som helst, nyinspelning av Apornas planet kanske ...