Det verkar som om snacket runt filmatiseringen av ”Mig äger ingen” kommit att handla om att Åsa Linderborg inte är nöjd med hur hennes bok har gjorts. Hon känner inte igen figurerna och tycker att den är för sentimental. Liksom när det gällde till exempel gällde filmerna ”Call Girl” och ”Monica Z” står det ”fritt efter” i förtexterna.

Nåja, hur många har varit nöjda hur en film stämt överens med upplevelsen av en bok. Filmen är ju en annan konstart och är ibland bättre, ibland sämre. Och det måste förstås vara extra svårt om man skrivit förlagan, där förstår jag Åsa Linderborg.

Berättelsen handlar i alla fall om kärleken mellan en far och en dotter, där alkoholen kommer in som kilen emellan. Tiden är 70-talet och platsen Västerås. Hasse lever med sin fru och lilla dotter Lisa i en vanlig lägenhet i staden och knegar på verket. Han ska leva upp till en gammaldags mansroll och finner sin stolthet i att vara stark och aldrig banga ur på jobbet. Vilan finner han i spriten och en dag drar frun. Kvar blir en vilsen femåring med en lika vilsen far. En mycket lojal kärlek håller dem samman, men hur länge. . .

Artikelbild

Mikael Persbrandt är perfekt i rollen. Han utstrålar lika mycket stelnad arbetarmansroll som han har ett stort hjärta. Liksom i boken frågar man sig dock varför han aldrig verkar reflektera över hur hans missbruk förstör allt. Inte heller förstår man varför mamman ger upp så totalt. De olika flickorna, särskilt Ping Mon Wallén, som spelar Lisa i varierande åldrar är alla mycket duktiga också, liksom birollerna.

Det är familjedramat och relationerna som regissören Kjell-Åke Andersson lägger fokus på. Han gör det bra, det är inte så ofta heller som de här miljöerna skildras på svensk film.

Visst saknar filmen en hel del av de samhällsanalyser som Åsa Linderborg får fram tydligare i boken. Det är förstås synd för det är ju något vi inte är alltför bortskämda hos de svenska filmarna i dag, om det inte är dokumentärer eller undantag som ”Äta sova dö”. Det är inte ofta som arbetare i gammal hederlig betydelse skildras. Lite symptomatiskt också att när det handlar om ”arbetarskildringar” nu för tiden är det kvinnor som skriver i efterskott, i industrialismens dödsryckningar, och förr var det män som skrev när den drog igång.

Främst är det här en film om (omöjlig) kärlek. Barn är ju ofta obrottsligt lojala och så även här. Det är nog fortfarande så för Åsa Linderborg och hon reagerar som dotter. Filmen ”Mig äger ingen” är en välgjord skildring, både av en tid och en relation.