Indien är en av världens största producenter av biofil. Inte så konstigt egentligen då landet har mer än en tiondel av världens befolkning, men ändå lite spännande att just filmen haft en sådan genomslagskraft där. Man talar, ibland aningen överseende, om ”Bollywood” och där flödar skapandet, främst för den inhemska marknaden.
När regissören och manusförfattaren Ritesh Batra gör sin långfilmsdebut är det dock lika mycket för internationellt bruk. Den utspelas på en blandning av hindu och engelska (med stark indisk brytning) och har en av de mer kända indiska skådespelarna i den ena av huvudrollerna, Irrfan Khan. Vi har sett honom i ”Berättelsen om Pi”, ”Spiderman” och i tv-serien ”In treatment”. Här spelar han enstöringen Saajan Fernandes, änkling och bokhållare på ett större företag. Dagarna går sin gilla gång och han ser fram emot sin förtida pension om en månad. Han skolar motvilligt in sin efterträdare, en man med ett helt annat förhållningssätt i livet.
Men så en dag får han fel matlåda levererad. Han äter med god aptit och nästa dag får han likaledes fel låda, men nu med ett meddelande. Det är Ila (spelad av en mycket bra Nimrat Kaur) som lever i ett dött äktenskap, med en liten dotter, fångad i en tröstlös hemmafrutillvaro med en make hon misstänker är otrogen. Hon och Saajan fortsätter att växla meddelanden i matlådan och lär känna varandra bättre och bättre.
Det är en klassisk historia som säkert skulle ha gjort sig riktigt bra i litterär form. Det är Ritesh Batras debut som långfilmsregissör vilket gör filmen än mer imponerande, det är ändå ingen okomplicerad historia som berättas. Romantisk komedi är en svår form även om många äro kallade att försöka i genren. Det behövs sälta i smaken och här finns det gott om detta, och även den vemodiga stämningen som behövs.
Som fond till den annorlunda kärlekshistorien finns det myllrande och brusande Mumbai, en stark kontrast till ensamheten hos huvudpersonerna. Det är människor överallt, och som Saajan säger: ”min fru fick en horisontell gravplats för 15 år sedan, men nu är vi så många så jag har erbjudits en vertikal”. Hela hanteringen med matlådorna är också fascinerande. Det går åt hur många arbetstillfällen som helst med detta system av transport mitt på dagen från hemmen (eller restaurang) till arbetsplats.
Men främst är det den existentiella dimension av mötet som lever kvar. ”Det är aldrig för sent, och man vet aldrig vad som kan hända”. Det är ord så goda som några, och ”The lunchbox” är en riktigt bra film, välspelad ini minsta biroll och annorlunda. Välkryddad om man så säger. ..