En klassiker är ett verk som motstått tidens tand och vunnit odödlighetsstatus. ”Klassisk” kan också betyda att ett verk har erkänd och beprövad stil och form. Fast då den blivande klassikern skapades bröt den oftast mot vad som då var erkänt och beprövat och det var just detta som sedermera gjorde den till en klassiker.

Prokofjev bröt med sin klassiska symfoni mot dåtidens konventioner genom att sträcka sig 150 år tillbaka i tiden och hämta gammal form som han gav nytt liv. 100 år senare har hans ”klassiska” symfoni själv blivit en klassiker. Så kan det gå. Orkestern spelade spänstigt och lätt och även om de humoristiska inslagen inte längre överraskar småler vi åt dem ändå, som åt en rolig historia berättad för 150:de gången av en kär gammal morbror.

Mozartkonserten med Anna Christensson var en verklig upplevelse och inte endast musikaliskt. Solistens kroppsspråk blev ett med musiken som på så vis fick ytterligare en dimension. Första satsen gestaltades dynamiskt och inlevelsefullt med en energiskt virtuos kadens. Helt underbart dröjande vackert spel i adagiot lyfte den andlöst lyssnande publiken svävande högt över tid och rum. Varje ton slogs an med största ömhet och omsorg. Jag har aldrig hört satsen spelas vackrare. I finalen däremot fanns det inte plats för nyanseringar; det var fullt ös från första ackordet. Mozart hade nickat gillande!

Andrew Manze hade valt att avsluta med Beethovens tvåa. En tänkbar tolkning av verket är att bygga på de trivsamma mozartska stämningarna i ettan men Manze ville demonstrera den kraft som redan drev titanens skapande. De två mellansatserna vibrerade av återhållen spänning som förstärktes genom valet av långsamma tempi och förlöstes genom eruptionerna i yttersatserna. ”En drake som vägrar dö”, citerade Manze ett kritikeromdöme om verket. Ja, varför inte?
Jag måste också nämna Manzes spirituella och pedagogiska kommentarer som uppskattades hörbart av publiken och hans effektiva slagteknik, utan pinne, eller rättare sagt med tio pinnar istället för en.