Så var det dags för säsongens sista abonnemangskonsert, och konserten öppnade med ett maximalt spännande verk: Konserturuppförande av vinnarverket i Uppsala Tonsättartävling 2012, Daniel Fjällströms Quiet arcs/Pulsating surfaces (Lugna bågar/Pulserande ytor), en slags ljudande bild av norrskenens magiska värld.

Svagt böljande klangmattor (Lugna bågar) laddade med kryllande inre aktiviteter (Pulserande ytor). Raffinerat instrumenterade klangmattor understödda av fint rytmisk puls. Mot slutet skilda ostinati till kulmen och tvärslut med bortdöende efterklang från vibrafonen. Ett finslipat, ytterligt fascinerande verk för vilket tonsättaren välförtjänat hyllades. Framförandet var helt kongenialt.

Ett välbalanserat, uttrycksmässigt både behärskat och lössläppt framförande av Johannes Brahms Konsert för violin, violoncell och orkester a-moll fick vi därefter lyssna till. De båda solisterna kunde spela melodiskt eller rikt ornamenterat, för dem var uttrycket med all rätt viktigast. Orkestern var utmärkt på att såväl spela självständigt med stor dynamik eller att mer behärskat samspela med solisterna. Såväl solisterna emellan som solister/orkester uppstod många eleganta replikskiften. Helt felfritt var det inte, orenheter kunde höras både från orkester och solister, men ett mycket stimulerande och imponerande framförande var det.

Innan konserten avslutades med Sibelius mästerverk Symfoni nr 6 d-moll blev bland annat Göran Kåver avtackad, han som nu avgår efter 19 framgångsrika års arbete som musikchef över Musik i Upplands mångfaldiga verksamhet. Det är bara att instämma. Sibeliussymfonin, med sina gnistrande stråk-, läckra träblås- och stadiga bleckblåsklanger, blev i sina skilda fyra satser till ett slags skildring av ett pastoralt ömsom idylliskt, ömsom fröjdefyllt och ömsom oroligt liv. Hela verket spelades med lysande vitalitet och uttrycksvilja, några små samtidighetsmissar räknas liksom inte.

Så avslutades en härlig konsertsäsong. Att orkestern som ”extranummer” spelade ett avsnitt ur Mendelssohns Bröllopsmarsch för den nygifte Paul Mägi, var liksom bara grädden på moset. Folkets jubel!