Videon är inte längre tillgänglig
Håkan Hellström ägnade en betydande del av vårens intervjuer med att förutspå sitt kommande fall som artist. Allt som kastas upp måste komma ned. Alla artister har sina populäritetssvackor och Håkan har inte haft sin än så den kommer, menade han.
I de flesta fall stämmer det nog, men den här kvällen på Fyrishov känns det lika avlägset som någon planet bortanför Pluto som ingen har namngivit än.
Fullsatt, soligt, nervigt och en publik som kan varenda textrad, på varenda låt. Artister som är på toppen är odödliga. Knappt någon hör när sången faller bort i de två första låtarna på grund av övertändning eller teknikstrul eller båda delarna. Och när han av misstag börjar sjunga på Man måste dö några gånger innan man kan leva för andra gången var det bara roligt. Det rimmar också bra med helheten. Det ska vara ofullständigt, yvigt och naivt. Hjärtat ska hänga utanför scenkanten och kladda ner publiken längst fram.
Lika svårt som det var att tänka sig att han var något annat än en dagslända när han slog igenom som soloartist lika svårt är det nu att tänka sig honom som något annat än en av Sveriges mest älskade artister. Men kanske är han på sin absoluta topp. Kanske faller han snart. Just nu tilltalar han såväl frustrerade tonåringar som hänger i centrum fast det är svinkallt bara för att inte missa något som småbarnsföräldrar som då och då drabbas av plötsliga stråk av nostalgi mitt i grillkvällen i villaträdgården. Det är inte säkert att det håller, ingenting är säkert i musikbranschen.
Med ett eventuellt då är då och nu är nu och nu virvlar Håkan Hellström igång ett euforuiskt karnevalrockparty bara med en gnutta kanaliserad rastlöshet. Nu smälter han publiken med vingliga ballader som utspelar sig utanför protesfabriker. Och nu är den där kommande dippen bara en tillgång eftersom den ger nerv och extra energi att krama ut allt som bara går innan det är för sent.
Det som gjort att de första elva åren varit ett enda långt segertåg är också att han ger allt för musiken men tycks ta det där med kändisskap och status med en klackspark. Att inte bry sig för mycket har alltid varit ett recept på framgång. Försöken att sudda bort svärmorsdrömimagen genom att skriva texter som handlar om droger och videor där han röker cigaretter har bara fått folket att älska honom mer (med undantag för medlemmarna i En Rökfri Generation) eftersom det gör honom ännu mer till en människa med fel och brister.
Konserten var också precis så operfekt som den ska vara. Nej Håkan, du var inte bättre förr. Till och med Känn ingen sorg för mig Göteborg är starkare i sin mindre valpiga form.