Hammondorgelspelet ger även upptempolåtarna en coolhet som är ovanlig i jazzsammanhang. Men Trinitys unika sound handlar också om att Andreas Hellkvist, Ali Djeridi och Karl Olandersson är så pass spelskickliga att de ledigt blandar swing och senare jazzstilar så snyggt att det är omöjligt att höra minsta söm mellan dem. Låtarna är sällan spektakulära i själva grunduttrycket, men blir det genom musikernas insatser, där det briljeras i varje minut utan att det känns krystat.

På Pub 19 blandas egna kompositioner som ”Swing for Elina” och ”One for Anders” med klassiker som ”Sweet Georgia Brown” och ”What a wonderful world”. Båda delarna känns ungefär lika viktiga. De egna alstren har ett egenvärde genom att vara skrivna av medlemmarna själva och håller bra klass, men tolkningarna är så pass egensinniga att Trinitys gör även dem till sina egna från första till sista ton.

Det blir en kväll med tvära kast. Som när man efter den stillsamma tolkningen av Burt Bacharachs ”Alfie” kastas rakt in i ett av Ali Djeridis larmande trumsolo och ett skruvat trumpetspel av Karl Olandersson i inledningen till ”Loj”. I andra set stack den hypersnabba ”Reboppin’” och råsvänget i ”Lazy river” ut mest. Gemensamt för alla ytterligheter Trinity bemästrar är att trion aldrig tappar bort svänget eller känslan. En egenskap som gör dem till en av landets bästa jazzakter.