Det var urpremiär för ett svenskt Requiem av tonsättaren Anders Nilsson denna gråmulna och trista torsdagskväll. UKK hade fått äran att inhysa Uppsala Kammarorkester som tillsammans med Jacobs kammarkör, S:.ta Clara motettkör och barytonsolisten Olle Persson bjöd på en stor konsertupplevelse. Verket kommer säkerligen att ligga på många orkesterhus repertoarlistor framgent.
Men innan dess fick vi höra Andreas Halléns Om hösten samt Franz Berwalds Sinfonie Singularie. Halléns Om hösten visade sig vara två finstämda och romantiska stycken som passade kammarorkestern väl. Franz Berwalds Sinfonie lektes fram av en till synes mycket inspirerad Paul Mägi och det var en fröjd att se hans lätta och precisa dirigering. Det märktes att orkester och dirigent trivdes ihop och resultatet blev utmärkt. De verkade inte ens störas av att publiken både hostade högljutt och lät sina mobiler ljuda. Ett märkligt beteende från en till synes van konsertpublik.

Men kvällens huvudnummer var förstås uruppförandet av Anders Nilssons Requiem. Anders Nilsson har tillägnat verket en god vän ” vars sista tid i livet torde ha tett sig som en vandring på ett skärseldsberg men som förhoppningsvis mött ljuset i en annan tillvaro och fått evig frid”. Första delen av verket uppfördes redan år 2009, men har nu blivit komplett. Verket är ovanligt lättlyssnat för att vara ett Requiem av en nutida tonsättare. Anders Nilsson skriver romantiskt och klangskönt men även rytmiskt spännande; vissa influenser från Orff och Carmina Burana märktes tydligt i Tuba Mirumsatsen.

Stycket består av 10 satser som i stort sett allihop går in i varandra, vilket ger musiken ett flöde som även kräver en del av såväl utövare som åhörarna uppmärksamhet.   Körens roll är viktig och den lät mycket bra, särskilt sopranerna klingade snyggt i de ofta väldigt höga lägena. Mycket  njutbara var Confutatis och  Lacrymosatserna där Mägi höll i slutackordet andlöst länge. I de avslutande satserna In Paradisum var det ett imponerade samspel mellan violinernas höga flageoletter och sopranernas toner. Solisten Olle Persson var kraftfull och lyrisk om vartannat och bidrog med sin varma klangfärg till det lyckade resultatet.

Slutet på stycket var ljust, den eviga friden lyftes fram, med Agnus Dei och Lux aeterna där Mägi återigen visade prov på sin känsla när han först höll slutackordet länge samt därefter lät publiken förbli i stillhet en lång stund innan applåderna tilläts komma, vilket de gjorde med full styrka. Stående ovationer och inropningar blev belöningen och betyget kan inte bli annat än fem mycket nöjda kajor.