Den fotografiska bilden har genomlevt flera revolutioner under de senaste decennierna. Övergången från analog till digital teknik är så klart den största och mest genomgripande förändringen, både för att den i grunden har förändrat fotografens hantverk och för att den har gett en tillgänglighet som har lett till en formlig bildexplosion - vi befinner oss fortfarande i en förändringsprocess och kan knappast ännu överblicka konsekvenserna av att i stort sett varenda människa går omkring med både en kamera och möjligheten att publicera sina bilder på fickan. Men det är inte bara de tekniska förutsättningarna som har styrt utvecklingen. För några tiotals år sedan betraktades fotografiet med skepsis i konstsammanhang, medan det i dag är ett lika självklart material som oljefärger, och på den resan har också fotot lämnat en fåfäng dröm om att agera som ett objektivt sanningsregistrerande redskap.
Striden mellan det högstämda autenticitetsanspråket och insikten om att oändligt många val formar den sanning en bild berättar började tidigare, och varade länge, men om man vill hitta en startpunkt där det svenska fotografiet började formulera sig bortom en dokumentaristisk tro på ”avgörande ögonblick” så läggs den lämpligen 1982. Det året startades nämligen både Nordens Fotoskola på Biskops-Arnö och Fotohögskolan i Göteborg, och det är – som Malena Rydell konstaterar i en historisk överblick i Nordens Fotoskolas jubileumsbok Trettio – knappast någon tillfällighet. Tillsammans har de bägge skolorna, Nordens Fotohögskola med en större tyngdpunkt på bildjournalistiskt berättande och Fotohögskolan mer inriktad på renodlat konstnärligt fotografi, utgjort ett betydande fundament för det svenska samtidsfotografiet.
Boken Trettio, Nordens fotoskola, Biskops-Arnö är ett 30-årskalas som vill väldigt mycket. De trettio fotografer som har valts ut för att representera de 550 elever skolan har utbildat under de senaste tre decennierna ska spegla en fotografisk bild i förändring, visa varifrån vi kommer och allra helst också vart vi är på väg, antyda en stor bredd och dessutom slå fast och peka på den kvalitetsstämpel som skolan faktiskt har. Det sistnämnda har kanske haft högsta prioritet, och visst är boken något av en stjärnparad.
Thomas Wågströms svartvita och grovkorniga serie Boxare, från 1985, inleder och anger den tradition som skolan hade att utgå ifrån. Rektor Mats Lundborg påpekar också i ett förord att utbildningen tog avstamp i Christer Strömholms alltjämt legendariska Grundkurs för fotografisk utbildning. Redan Nina Korhonens bilder på temat minne, som också hör till de äldsta i boken, har emellertid ytterligare en dimension och visar med sitt mer aktiva narrativ (där fotografen på ett mer uppenbart sätt styr bildinnehållet) att någonting håller på att hända. Fotografiet lämnade den stora berättelsen och blev en myriad av små berättelser i stället, och av bara farten en konstform i egen rätt. Korhonen representeras för övrigt också med några plåtar från sitt mycket senare, men lika utmärkta, projekt om sin till USA utvandrade mormor.
Donald Boströms bilder från Västbanken är utomordentligt starka och lyckas återberätta en evig konflikt utan att falla tillbaka på schabloner. Lena Granefelts dokumentärserie Slussen är en manifestation över den snapshotsestetik som hittade in i det professionella fotot under det tidiga 90-talet. Annica Karlsson Rixons utforskande av genusmasker och kropp är i det närmaste klassiker från samma tid. Anna Clarén (som i egenskap av utbildningsansvarig på Nordens Fotoskola också skriver i boken) representerar ett förhållningssätt som utgår från det intima jaget. Joakim Eneroths Swedish Red, som dokumenterar faluröda husfasader säger något storstilat med små medel. Pieter ten Hoopen, Åsa Sjöström, Elin Berge och Robert Henriksson är andra bildberättare som har satt eller är i färd med att sätta ett avtryck i samtidsfotot.
Helheten blir väldigt spretig, vilket i och för sig knappast är förvånande med projekt som ryckts ur sina ordinarie sammanhang, och jag hade gärna sett att redaktörerna Sofia och Markus Marcetic hade infogat några tankar om sitt urval. Det känns exempelvis som om det är ett onödigt stort fokus på internationella, kanske väl uppenbart dramatiska, projekt. Möjligen ett försök att skapa enhetlighet. De enskilda delarna är det emellertid inget fel på. Med material från trettio duktiga bildberättare gör boken utan tvekan sitt jobb och slår fast Nordens Fotoskolas stora betydelse.
I en tid då allt fler svenska dagstidningar drar ner på sina bildredaktioner, vilket kommer att få allvarliga följder för kvaliteten i det journalistiska arbetet, är Nordens Fotoskola dessutom kanske viktigare än någonsin.