Katter, kajor, pingviner, fladdermöss, ugglor, skarvar, operettfåglar, argbiggor och en drös mellanting. Snopna, nyfikna, rädda, arga, stolta, självklara och vilsna. Det är trångt på Galleri 1 där närmare 150 varelser ur Uppsalakeramikern Marianne Grandiens lekfulla menageri har samlats för att ta farväl av sin upphovskvinna, som i höstas gick bort efter en kort tids sjukdom.
Rummen är förstås överlastade, men det är kanske förlåtet då det handlar om en minnesutställning, och eftersom Marianne Grandien arbetade väldigt enhetligt både vad gäller motiv och färgskala så fungerar det hela ändå förhållandevis bra.
Det finns en given publik utanför de gängse konstkretsarna för glad keramik av den här typen, och det är inte särskilt svårt att se varför objekten lockar. Att skapa djur med tydligt mänskliga drag är att riskera en gullig desarmering, men om man tittar noga på det som sägs i Marianne Grandiens keramiska värld så vill den ändå något mer. Mina personliga favoriter är exempelvis de stolta skarvar som flaxande ger fan i sitt dåliga rykte och antyder en djupt humanistisk grundinställning som är mer intresserad av långa resonemang än snabba generaliseringar.
De inte riktigt pålitliga katterna och de smått enerverande kajorna är de mest frekvent återkommande motiven hos Marianne Grandien, och det repetitiva upprepandet ger ett intryck av passionerad besatthet som ger helheten en skuff i rätt riktning. Djuren är på ett ganska svårfångat vis övertygade om sin egen nödvändighet. Om man vill söka relationer så kan man dessutom se Marianne Grandiens flaxiga fjäderfän och lömska katter som släktingar till bilderboksklassikern Maurice Sendaks sköna vildingar, eller för den delen tecknaren Hans Arnolds mystiska väsen.
Det är säkert inbillning, men just den här gången är det svårt att undvika att tänka att djuren faktiskt ser en smula sorgsna ut.