Polskbördiga Magdalena Dziurlikowska är en av inte så få unga människor i konstvärlden som inte drar sig för att förena så vitt skilda roller som konstnärens, konstkritikerns och museivärdinnans. Sedan ett par år tillbaka skriver hon konstkritik i Expressen och på webbplatsen Konsten.net, samtidigt som hon fortsätter sin utställningsverksamhet, såväl separat som i grupp.
Risken för sammanblandning av rollerna eller uppluckrade gränser mellan de olika verksamheterna med åtföljande trovärdighetsproblem tycks inte besvära Dziurlikowska.
Nu har Teatergalleriet lyckats få en ny utställning av mångsysslerskan Dziurlikowska, som redan hunnit skaffa sig en betydande position också som självständig och fritt verkande konstnär. Hon har inte minst i grupputställningar visat sig vara en träffsäker och med en god portion humor och (själv)ironi försedd granskare av vår samtid. Så deltog hon exempelvis i den uppmärksammade utställningen Memento i Bror Hjorths Hus i Uppsala 2004.

Med blinkningar till konstnärskolleger som Marianne "Jag tänker på mig själv" Lindberg De Geer ikläder sig Dziurlikowska diverse olika roller och identiteter men gör det på sitt eget vis och med det lite fräcka påståendet Jag tänker alltid på någon annan. "Några andra" är också de gestalter i vilka hon placerar sig jag, synligt eller osynligt. Ibland nöjer sig konstnären med en konceptuell närvaro i de andras liv, som i färgfotografierna från Indien där konsumtionssamhället gestaltas på ett mindre vanligt, lätt exotiskt sätt utan att man går miste om poängen. Att det finns en hel del civilisationskritik i henens verk blir mycket synligt i den rika och varierade utställning hon installerat i Teatergalleriet. Tydligast blir kanske denna med svart skruvad humor genomförda granskning i de tre videor som visas. I Home styling ler jag pinsamt igenkännande åt kvinnan (konstnären själv) som vandrar runt i lägenheten och pekar ut alla ställen där små eller större förändringar skulle innebära en utopisk "förbättring". Kvinnorollen med fortsatt huvudansvar för hemmets skötsel får här en lika rolig som elak gestaltning där det knappast är den frånvarande mannens frånvaro av insatser som skapar det smått galna intrycket. I botten av denna förbättringsiver ligger en vag och opreciserad känsla av att förändringar av den yttre miljön skulle kunna innebära ökad livskvalitet också på ett djupare plan.

Mannen finns för övrigt som subjekt i en annan video, Det finns inga gränser, där förvandlad till en notorisk snattare som hela tiden försöker övertyga sig själv och betraktaren att han faktiskt har för avsikt att börja ett nytt och bättre liv, genast. Ihåligheten i samvetskvalen och de pompösa försäkringarna ger ett sken av lite vemodig ynklighet åt hela figuren och man kan lätt överföra hans tomma förankringar till en rad andra områden där vi påstår oss ha fattat avgörande beslut men städigt skjuter upp förverkligandet av dessa.
Allra galnast tycks mig framställningen i videon With Love with two Hands, där konstnären på fullt (ironiskt) allvar försöker få betraktaren att hålla med om de mest absurda påståenden om värdet av de prylar hon visar upp för kameran.
I en stor väggrelief bestående av tändstickor mot svart lackpanel har Dziurlikowska låtit alla sina ägodelar företrädas av en tändsticka som lagts i ett föreställande mönster. Vårt absurda prylinnehav åskådliggörs med verksam effekt i det här verket, och "trasmattan" på golvet "vävd" av kasserade tangentbord till datorer ger ytterligare en vinkling på överflödssamhällets absurditeter.

Identitetsbyten och identifikationer med åtföljande ifrågasättande av det egna jagets gränser ges också många uttryck i utställningen. I fotocollage liksom i det textbaserade "självporträtt" där konstnären förvandlat kontaktannonserna frågor till sina egna påståenden ger hon en sorglustig provkarta på alla de roller som kvinnor förväntas finna naturliga. Allaminamig heter den fotografiska collagesviten, och i det textbaserade verket I'm every Woman går hon i lika avslöjande som humoristisk närkamp med alla schablonerna.
Magdalena Dziurlikowskas utställning är underfundigt och rikt orkestrerad och demonstrerar konstens rika uttrycksmöjligheter när den hanteras intelligent och fantasirikt som här.