Två ärrade veteraner. Två unga adepter på väg ut i krig. Två röster som talar om rädsla och sönderslitna kroppar. Två ivriga stämmor som ser fram emot nya spännande erfarenheter, och inte vill kännas vid någon improduktiv rädsla. Två erfarenheter som talar om att krig förändrar människor i grunden. Två som fortfarande tror att krig bara är en erfarenhet bland andra.

I utställningen, och titelverket, Min soldat har den svenskryska Uppsalakonstnären Natasha Dahnberg fört samman sina två hemländer under den gemensamma nämnaren att bägge har erfarenheter av att föra krig i Afghanistan. I utställningen titelverk låter hon på fyra skärmar två svenska soldater, på väg till Afghanistan som soldater i den svenska Isaf-styrkan, möta två, betydligt äldre, ryska före detta soldater med erfarenheter från Sovjets krigsföring i landet på 80-talet.

De fiktiva dialoger, alla fyra deltagare är filmade separat, som verket skapar blir en kongenial bild av den diffusa drivkraften bakom att frivilligt gå ut i krig. Också denna, fullständigt uppenbara men ändå långt ifrån självklara beröringspunkt mellan Sverige och Ryssland är en lysande ingång. Låt vara att det handlar om olika krig och insatser av olika skala och dignitet. Ett krig är alltid ett krig.

Förutom videoinstallationen visar Dahnberg en rad briljant utförda oljemålningar där intervjuade soldater med pixlade ansikten ensamma tronar på var sin bild. Också här blandas ryska och svenska röster. Fyra unga skandinaver kontrasteras mot två äldre ryssar. I hörlurar kan betraktaren dessutom lyssna på upplästa utsagor från de porträtterade. De pixlade ansiktena är både en anonymisering (även om några porträtterade syns på andra ställen i utställningen) på ett personligt plan och på ett större samhällsplan.

De soldater som utkämpar krig, som dödas och dödar, är i allmänhet just anonyma delar av en ansiktslös massa. Den drivkraft som konstnären söker handlar mindre om de specifika individernas och mer om en mer generell och allmängiltig gåta. Det definitiva svaret uteblir givetvis, men i de porträtterades ord om spännande erfarenheter, globalt ansvar, rättvisa, gemenskap, mod, rädsla, panik och sönderslagna kroppar och personligheter finns ändå ett slags förklaring som handlar om perspektiv och tunnelseende.

Det är inte en människas godhet eller rationalitet som bestämmer vilken synvinkel som är den rätta, utan helt enkelt den punkt hon betraktar ifrån. För att understryka att ”the universal soldier”, som folksången skyller alla krig, kan vara vem som helst har Dahnberg också producerat ett dubbelt självporträtt där hon uppträder både uniformerad och civil. Och dessutom visas två bilder som visar de sörjande som är den röda tråd som binder samman alla krig med varandra. Min soldat är en rasande välkomponerad och engagerande utställning som träffar betraktaren i den emotionella magroten, och Natasha Dahnbergs bästa stund som konstnär, hittills. Det är alltid det förment mänskliga som sänker mänskligheten.

Parallellt med Min soldat visas just nu också årets mottagare av Anna-Lisa Thomson-stipendiet i ett intilliggande rum.

Julia Bondesson visar en grupp huvudlösa och liggande marionettdockor, och en video på samma tema, som med grova linjer visar ett på en gång sökande och lekfullt anslag. Sofie Karp visar en stor tuschtriptyk som kunde vara ett landskap lika väl som en gigantisk hudflaga eller ett fragment från en viktig karta. Pauliina Pietilä bryter av med ett realistiskt måleri som söker osedda skrymslen i det offentliga. Och Sara Mirzajanzadeh bjuder på en skulptural kitschexpolsion där kristaller, julgranskulor och pärlor hänger på en stålstruktur som kunde ha hämtat sig form från Duchamps ikoniska flasktorkare.

Alla fyra mottagarna håller alla fullt acceptabel klass, men som helhet har, föga förvånande, stipendiatutställningen svårt att hävda sig mot Dahnbergs genomkomponerade föreställning. Men så ska ju inte heller en stipendieutställning uppfattas som mer än ett löfte inför framtiden.