”Ingen må godtyckligt berövas sin nationalitet” står det med ett enkelt skrivmaskinstypsnitt på det lätt svärtade A4-stora arket som hänger på väggen. Vid en närmare titt visar det sig att papperet i själva verket är en tunn, tunn skiva porslinslera, som har sällskap av en lång rad ark som sträcker sig runt hela rummet.
Det som står skrivet på arken är hämtat från FN:s deklaration för mänskliga rättigheter och man skulle önska att texten kontrasterade mot det spröda materialet. Tyvärr är den kongeniala effekten den motsatta och de mänskliga rättigheterna har, som bekant, dessvärre en tendens att gå i kras precis som Henny Linn Kjellbergs konstverk Alla, envar och ingen skulle göra om man klippte av snöret som håller arken på väggen.
TIllsammans med AnnaKarin Svensson, Jin Jiang, Bodil Gellermark och Bill-Ove Jonsson, det vill säga ateljéföreningen Konstjord, formulerar Henny Linn Kjellbergs verk utställningen Uppehållstillstånd på Åhuset i Uppsala. Mänskliga rättigheter och mänsklig utsatthet är det löst hållna temat i en tajt helhet som överraskar mycket positivt. Ämnet inbjuder till övertydlighet, och helheten är visserligen tydlig, men inte mer än man vill att den ska vara i ett sammanhang som faktiskt har en god agenda.
AnnaKarin Svenssons stora broderade bild Det de inte visste då, som med imponerande få trådar återger en stor gruppbild, utgör till exempel en skön paus från den styrda tolkningen. Precis som Jin Jiangs flitigt visade tusch Ett våldsamt Eden.
Bill-Ove Jonsson visar en serie grafiska blad där motivet är gamla nycklar och en stor installation, Låt mig vara, bestående av ett galler som stänger in en svävande stol i en liten cirkel.
I rätt ljus kastar gallret en dramatisk skugga på nycklarna som hänger på väggen. Upprepningen är också en effekt i Bodil Gellermarks två blandteknikverk Alla får plats, som bägge visar en grupp mänskliga gestalter i fosterställning ovanpå en yta av rostig metall.
Uppehållstillstånd utnyttjar rummen mycket bra, det vill säga utan att överlasta, och verken samspelar också fint med varandra både vad gäller uttryck och tematik. Jag skulle till och med vara benägen att påstå att detta är det bästa jag har sett med Konstjord som grupp