Låt barnen komma till mig

Alla barn har rätt till kärlek och respekt. Det är grundtanken i den polskjudiske läkaren och författaren Janusz Korczaks pedagogik, som 47 år efter att Korczack dödades i Treblinka blev en av grundstenarna i FN:s bankonvention, som antogs 1989.

Korczak är också en utgångspunkt eller ett nav i den amerikanska konstnären Sharon Lockharts utställning ”Milena, Milena” på Bonniers konsthall. I en monter vilar ett exemplar av pedagogens bok ”Hur man älskar ett barn” i punktskrift. På en intilliggande vägg hänger ett stort fotografi där Lockhart har porträtterat två blinda flickor som sitter och läser. Kopplingen är förstås en smula övertydlig, men så har Lockhart som i två decennier gestaltat respektfyllda möten med barn också hittat en själsfrände i den polske författaren.

Att titta på ett barn och se en människa är en självklarhet som inte alls är så självklar som den borde vara. Sharon Lockhart har gång på gång återkommit till ämnet. Korczak upptäckte hon när hon inledde sin långvariga relation med Polen i och med produktionen av filmverket ”Podwórka”, som i all enkelhet belyser en rad bakgårdar och andra spontana lekytor i staden Lód?. De slitna stadsrummen är fjärran den västerländska bilden av en fin, färgglad och säker lekplats, men leken fungerar ändå. Barnen som agerar i scenerna är autentiska på platsen och upprepar bara något de gör i sin vardag. Lockharts kamera är statisk och låter saker ta tid. Den vardag som konstnären skildrar har ofta en meditativ kvalitet som sliter loss dem från tidens flöde. Den spontana lek som barnen ger uttryck för kräver varken en särskild tid eller ett särskilt rum.

I arbetet med ”Podwórka” mötte Lockhart också den Milena som gett namn åt hela utställningen. Det utsatta barn som konstnären mötte har blivit en tonåring och efter att ha följt Milena i flera år har Lockhart nu låtit henne stiga in i flera verk. I några fotografier sitter Milena vid ett bord och beter sig som barn brukar, något som inte är en självklarhet i alla barns liv, hon tittar bort, gör grimaser och låter sig sedan fotograferas med ett brett grin. Lockhart är ute efter mötet. Också i stillbilder är hon långsam och noga med att betona att hon verkligen ser och lyssnar in sitt objekt.

Med Milena handlar det dessutom inte längre om ett möte, utan om en relation människor emellan. Utställningens färskaste verk är en enorm skärmvägg där ett av de sex väggelementen består av en glasmålning av Milena som viftar med en spraksticka och formar ett ”i” i luften. Engelskans ”I” och den andra bokstaven i hennes namn. De tomma skärmarna står för resten av bokstäverna i Milenas namn, och det otympliga gigantiska verket har ett tydligt budskap. Lockhart är inte subtil utan formligen skriker – barn måste få ta plats!

Men barnen är för Lockhart inte bara barn, utan också representanter för en större grupp som sällan blir sedd med samma respekt som vi som mänskligt kollektiv betraktar och skildrar, för att ta ett exempel, den maktbärande övre medelklassen. Lockhart riktar också sin uppmärksamhet mot andra grupper som inte blir sedda och har exempelvis gjort ett verk baserat på lunchande industriarbetare i Maine. På Bonniers konsthall visas den tvådelade ”Double Tide”, som också är en vacker tribut till de människor som vanligen bara figurerar i utkanten av vårt synfält.

I två magnifika boxar – där filmen projiceras och upptar hela kortsidan i det avlånga rummet, kanske den bästa utställningsarkitektur vi har sett på konsthallen – visas verkets delar parallellt. I den ena följer vi en kvinnlig musselplockare som klafsar omkring i leran vid Atlantkusten i Seal Cove i Maine i tidig gryning. Det sugande ljudet som uppstår då musslorna i det fysiskt mycket hårda arbetet slits ur dyn är oanat suggestivt. I den andra filmen följer vi samma musselplockare i skymning. Verket gör med enkla medel väldigt mycket. Det hyllar en kvinna i en mansdominerad yrkesgrupp. Det tar upp ett intressant naturfenomen – en dag med två tidvatten. Det har en biografisk aspekt och är en reflektion över det område där konstnären växte upp. Men framförallt sätter filmerna fokus på en grupp människor som nästan aldrig syns mer än att de kanske flimrar förbi som små prickar då du kör över en bro eller som knappt märkbara detaljer i den väldiga vyn då du passerar en kuststräcka.

Sharon Lockhart är en inspirerande vägröjare.