Hela rummet är förvandlat till en skog där de björkar som fladdrar förbi i projektionen som tar upp den ena kortväggen fortsätter ut över övriga väggar, ilsket forsforcerande. En magiker i hög hatt rör sig i filmskogen och ersätts plötsligt av ett animerat skellett som skjuter en skottkärra framför sig i samma miljö. Benranglet sätter sig ned och tittar på de jättelika tulpanlökarna som vid sidan av björkarna omger honom. De dallrar och verkar få bråttom att slå ut. Han reser sig, drar resolut i gång den generator som fyllt skottkärran och svetsar raskt ihop en klätterställning som ser ut som ett pentagram.

Tulpanerna blommar ut. Och filiokus; magikern är tillbaka. För en liten stund. En gigantisk spindeldocka tar över bilden och rör sig ryckigt i terrängen, ledsagad av en grupp kamouflerade dockmästare som i sina jägarnät nästan ser ut som en virvlande lövhög som spindeln river upp med sina rörelser. I det bombastiska slutet trollar den höghattade fram en enorm ost. Och bränner upp (baklänges alltså, som en motsats till att bränna ned) en spinnrock.

Till höger om den stora bilden hänger ytterligare en skärm där ett förnumstigt, animerat benrangel, kanske samma som tidigare, dristar sig till att kommentera den pågående filminstallationen med en filosofiskt mässande stämma: ”to know that you nothing know/that is knowledge/worth knowing…”

Ja, ni hör ju själva att man inte gärna missar den svensk-holländska duon Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans utställning Hokus pokus, där referatet ovan beskriver titelverket, på Konsthuset. Med ett anslag som påminner om kända holländska namn som Erik van Lieshout presterar Jeannin och Schuurmans en galen blandning av do it yourself-estetik, där perfektion och teknisk finess inte alls behöver vara synonymer, och vad som förefaller vara en uppriktig tro på skapande och konst som en portal mot ett annat, men inte nödvändigtvis högre, medvetande. Den alternativa värld som växer fram bär ett charmigt drag av överåriga rollspelsdrömmar och övertygar genom att inte övertyga. Här presenteras inga rakar vägar, inga utopier eller dystopier eller färdigtuggade tankepaket, utan helt enkelt ett alternativ som ödmjukt kan representera fördelen med att lämna ett inrutat mönster av vanetänkande.

Hokus pokus skulle också på ett ungefär kunna beskrivas som frukten av en holländsk 1600-talsmålare på introduktionskurs i videokonst med uppgiften att göra ett rörligt vanitasmotiv.