Underground. Brukar man säga om T-banor. Och hemlig kulturverksamhet, sådan som måste arbeta dold för en förtryckande regerings ögon.
Men här handlar det bara om att gå nerför garageinfarten och in i gara… Konsthuset Uppsala Konsthall! Just nu tre vitmålade rum fyllda av Jan Svenungssons verk.
I stora rummet pågår under UNT:s besök ett redigt hantverk, konstfärdigt utfört. Det är inte konstnären ensam som gör det. Idén och konstruktionen är hans, men under arbetets gång är han mest hantlangare.
– Ni får inte fotografera nu, säger han och poängen är att det ska vara en aning hemligt fram till vernissagen.
Men tegelstenar är inblandade. Jan Svenungsson slår dem itu på mitten och bär ner dem till Ronny Murare som ser till att de hamnar där de ska.
Nästa rum, ett litet mellanrum, är inte alls hemligt. Där hänger teckningar i vita ramar.
– Jag har gjort dem för det här tillfället, för Uppsala Konsthall, säger Jan Svenungsson.
Han har en särskild känsla för Uppsala:
– Jag kom hit från Växjö som åttaåring. Växte upp här. Tog studenten på Katte.
Men då hade hans konstnärskarriär redan börjat, även om han själv kanske inte hade definierat den exakt så. När han gick i nian i Årstaskolan, hade han fått tag på konstnären Man Rays självbiografi.
– Jag blev besatt. När jag lade Självporträtt ifrån mig visste jag att jag skulle bli konstnär. Lärde mig massor om surrealismen. På en skolresa till London gick jag in i ett galleri och frågade om de hade något av Man Ray. Det hade de inte. Men galleristen hänvisade mig till konstnären och konstsamlaren sir Roland Penrose, som hade varit gift med Man Rays musa Lee Miller och som introducerat surrealismen som rörelse i England.
15-åringen fick tag på adressen i en telefonkatalog, skrev till Penrose, fick en inbjudan och for tillbaka till London för att se hans samling. Vid ett besök några månader senare blev han presenterad för Man Rays änka Juliet Man Ray (som gick bort 1991).
– Det här har präglat hela mitt liv, säger konstnären, letar i sin dator och visar en bild på sig själv som tonåring tillsammans med Juliet.
Efter studenten läste han franska, gick på Konsthögskolan i Stockholm och for emellanåt till Paris.
– Jag hade gjort konst i flera år, men min produktion släpade efter mitt nätverkande…
1988 hade han sin första galleriutställning. Han fick Ola Billgren och fotografen Dawid som mentorer och något nytt var på gång, det kände han.
Till skillnad från andra bildkonstnärer, som målade, fotograferade eller på andra sätt gjorde bilder och sekundärt intresserade sig för eventuell inramning, ägnade Jan Svenungsson mycket tid åt ramar. Och skorstenar. Det slog. Plötsligt var han ett namn. En konstnär som intresserade publiken.
I begynnelsen fanns skorstenarna enbart på bild. Med åren började han också bygga dem. 1991 deltog han i en uppmärksammad utställning på Moderna museet med en skorsten byggd utanför gallerifönstret och ett trångt rum byggt i själva utställningssalen, där inramade skorstensbilder stod på golvet lutande mot väggarna.
– Klaustrofobiskt!
Inte alla besökare förstod att också skorstenen, som till synes obefogat stod tätt utanför museifönstret, också var konst.
Varför denna fascination av skorstenar?
– Skorstenar väcker associationer. Människor som besöker mina utställningar pratar om industrialism, om koncentrationsläger, om Freud och penisavund. Folk vill så gärna tolka…
Nu är inte skorstenar det enda Jan Svenungsson ägnar sig åt. Teckning och måleri är viktiga delar av hans konst. Dessutom är han för närvarande heltidsprofessor i grafik och teckning på Universität für angewandte Kunst i Wien. Fast han bor i Berlin med sin hustru, som är konstprofessor i Leipzig, och deras åttaårige son. Han är varannan vecka i Wien, hon varannan i Leipzig.
Och hela familjen träffas?...
– På helgerna!
Vem bestämmer vad som är konst? Konstnären och betraktaren i mötet mellan konstverket och betraktaren. Jan Svenungsson är bestämd: det behövs minst två personer för att ett verk ska bli konst.
– En person måste vara den som skapar ett verk och säger att detta är konst. Och åtminstone en annan person måste godta att det är konst. Bra eller dålig – det är en annan diskussion.
Att konst är kommunikation håller han däremot inte med om. Kommunikation förutsätter ett specifikt budskap som är avsett att förstås av mottagaren. Ett konstverk behöver inte (kanske till och med ska inte) ha ett budskap som kan förstås, missförstås, tolkas ”rätt” eller ”fel”.
Jan Svenungsson förordar det öppna, som leder till associationer, nya tankar och rent av utveckling, framför det slutna.
Om samhällets och enskilda människors behov av konst säger han:
-Konstnärer, ingen behöver dem. Om de inte gör sig nödvändiga. Skapar efterfrågan.
Under sina äldsta Uppsalaår, i slutet av 1970-talet, spelade Jan Svenungsson i punkbanden Lepra och Svart. Musiken finns fortfarande med i hans liv. Och för första gången kommer Svart att spela en roll i en av Jan Svenungssons utställningar.
För musiken har fått ett eget rum längst inne i konsthallen. Ett litet, vitt rum, där ett stort punksvart ljud ska få fylla varje kubikmillimeter i tidsintervaller styrda av en slumpgenerator.
Utställningen i Konsthuset Uppsala Konsthall är Jan Svenungssons första separatutställning i gamla hemstaden Uppsala.