En vindlande vertikal av den välrenommerade brittiska konstnären Tony Cragg ska bli en del av Uppsalas självbild. Med sin placering på krönet av den nya Centralpassagens västra sida stoltserar den sex meter höga skulpturen Chains of events med den kanske mest prestigefyllda plats Uppsala kan erbjuda. Oberoende av vad man tycker om verket i sig kommer det om några år att vara lika synonymt med Uppsala som Bror Hjorths vällustiga Näcken - och kanske kunde man tillägga att en fallisk skapelse har fått sällskap av ytterligare en, men det vore nog en förenkling.

Tony Cragg slog igenom i början av 80-talet och gjorde sig känd som en sökande skulptör som gärna utforskade olika material, bland annat skräp, tegelstenar och annat hittegods. 1988 belönades han med Turnerpriset, Englands tyngsta konstpris, och har sedan dess hört till den förhållandevis exklusiva grupp skulptörer som får beställningar på offentliga verk över hela världen. I dag arbetar han företrädesvis i traditionella material som brons och trä, är rektor på Konstakademien i Düsseldorf och delar sin tid mellan verkstäder i tyska Wuppertal och Tjörn på svenska västkusten.
I sin konst har Tony Cragg ofta inspirerats av vetenskaplig forskning och till exempel funnit former i paleontologi och laboratorieutrusning, och genom sin egen akademiska karriär har han förstås ett intellektuellt förhållande till sitt skapande - två faktorer som antagligen har gjort honom attraktiv ur ett Uppsalaperspektiv. Hans uttryck ligger också relativt nära det som forskning handlar om: antydningar som är på väg mot en specialiserad form, alltså betonas den kommunikativa eller undersökande processen på väg mot målet i stället för målet i sig.

Chains of events och den mindre pendangen Discussion, som är placerad i passagens andra ända, är på många sätt typiska för Tony Cragg. Den höga skulpturen består av tre mjuka abstrakta former som slingrade om varandra stiger mot skyn. Skulpturen utnyttjar sin tredimensionalitet och förändras när man rör sig kring den. Som så ofta hos Cragg är mellanrummen, håligheterna i skulpturen, viktiga. Graden av abstraktion varierar också beroende på betraktarens vinkel och ibland skymtar anletsdrag och profiler i linjerna, lite som om verket var ett minne av eller löfte om ett samtal eller möte.
Den lägre, horisontala Discussion nyttjar samma effekter. Från ena sidan ser den ut som en bälg och kunde vara en hoptryckt liggande del av den större skulpturen. Från andra sidan består den, tydligare än den större, av en samling ansikten.

Tony Cragg är ett säkert val när det handlar om offentlig konst. Hans skulpturer är inte på något sätt slående dåliga, men inte heller särskilt spännande. Med reservation för att de ännu inte har fått sin slutgiltiga finnish kan man konstatera att verken i Uppsala inte heller hör till den mest intressanta sidan i konstnärens produktion, som också rymmer verk med livligare, mer nyfikna linjer.
Skulpturernas placering i det nya och växande Uppsalas blickfång påkallar givetvis en viss försiktighet. Verken ska stå länge och ses av väldigt många och ska dessutom ta emot besökare som inte känner staden sedan tidigare. Tony Craggs två bronser liknar en dröm som är i färd med att formulera sig och tål att ses många gånger, men frågan är om inte staden hade varit betjänt av ett lite djärvare val.