En bro binder samman. Förflyttar från en punkt till en annan. Erbjuder en potential för möten som annars kanske vore omöjliga.
Utställningen Bridges, part II, som i helgen öppnar både på Bror Hjorths Hus och Uppsala konstmuseum handlar väldigt bokstavligt om symboliskt brobyggande. För ett par år sedan inbjöds Uppsalakonstnärerna Anders Rönnlund, Kajsa Haglund, Sanne Sihm och Johan Fremling att ställa ut på kulturcentret TCG Nordica i den kinesiska sjumiljonersstaden Kunming, vilket resulterade i utställningen Bridges som nu har fått en fortsättning i Uppsala. Förutom de fyra Uppsalaprofilerna deltar sju kinesiska konstnärer.
På Uppsala konstmuseum möts betraktaren genast av projektets stora utropstecken i form av Sun Guojuans I'm a North Korean living in China, en installation som består av en dokumentation av konstnärens ansökan om visum för att få resa in i Sverige och de svenska myndigheternas avslag, samt en skiss på det verk som konstnären från början avsåg visa i utställningen. Orsaken till att konstnären inte är välkommen är att myndigheterna fruktar att nordkoreanen, som dock är född, uppvuxen och boende i Kina, ska hoppa av och vägra lämna landet. En futtig utställning är inget giltigt skäl att frångå den skepsis som Schengenländerna menar är nödvändig för att slippa ta emot nordkoreaner i parti och dussin. Stanken av byråkratiskt maktmissbruk blir än starkare av några kopior av konstnärens pass, som visar att hon tidigare både har åkt till och från flera europeiska länder, inklusive Sverige. Den kafkaartade processen har i varje fall lett till ett fint verk som dessutom visar att det finns fog för den ambition av brobyggande som utställningen i stort är ett uttryck för.
Johan Fremling har hittat storformen och bidrar med två mycket lyckade verk. Det ena, Withinyouwithoutyou, består av ett par hundra små människoliknande skulpturer som är uppställda i ett vågformat led som upptar ett helt rum. De textilklädda, orangea, figurerna signalerar förstås möten och rörelse, och att människor alltid följer varandra. I en serie snygga kolteckningar har Fremling konkretiserat budskapet och koncentrerat sig på den arketypiska kokongen, som väldigt bokstavligt innebär en förändringsprocess som liknar att ta sig från en punkt till en annan.
Mänskliga broar är inte nödvändigtvis av godo ur alla perspektiv. I Lei Yans The Lost Bird fokuseras de fåglar som inte hänger med i utvecklingen och krockar med de glasade skyskrapornas förrädiskt himmellika fasader. Tunna transparanta plastremsor hänger som en skog från taket, och nedanför ligger en samling små, vita fågelkroppar. Inte särskilt subtilt, kanske, men effektivt.
På Bror Hjorths Hus kunde Sanne Sihms Mötet vara en formmässig pendang. Här består den hängande skogen av tjärad hampa där en mängd pepparkaksliknande figurer i renskinn och tyg dalar mot marken. Verket ska skildra det vågade spång som varje ny vänskap innebär, men i mina ögon gestaltas snarare en desperat process som för tankarna till de människor som kastade sig ut från tvillingtonen i New York.
En lite muntrare bro har den konceptuellt orienterade He Libin skapat med verket Fragrant Memory, som består av en mängd små glasburkar där luft från en rad platser, tillfällen och människor finns bevarad. De små förslutna ampullerna, som grafiskt elegant klättrar på väggen, är poetiska tidskapslar som säger något om hur vi minns och om hur sköra våra minnen kan vara.
Bland många fina verk visas på Bror Hjorth dessutom det gemensamma verket The Circle, där de svenska deltagarna står för den ena halvan och de kinesiska för den andra. På väggen klänger mängder av snören i ett intrikat virrvarr som speglar de svenskarnas första intryck av sitt besök i Kina. Och På golvet vilar en halvcirkel av ris, som är de kinesiska konstnärernas betydligt lugnare intryck av Sverige. Ett fint samarbete.
Påfallande många verk i utställningen fårhåller sig väldigt direkt till det brobyggande temat. Vänskapsband, möten och faktiskt också bokstavliga broar dyker upp i många versioner. Lyckligtvis håller sig det alla mesta på rätt sida om det övertydliga. Förmodligen för att vi faktiskt har ett behov av att se och skapa band. Hängningen är dessutom lyckad på de bägge institutionerna, vars samarbete förstås också är ett slags, möjligen sporrande, bro.