På väg hem stannar jag till precis utanför biblioteket där polis och vakter står. Integrationsminister Anders Ygeman är på väg. Jag överväger att stanna kvar för att fråga honom hur han tänker sig att det ska gå till rent konkret i Gottsunda om de med utomnordiskt ursprung inte får överskrida 50 procent. Vem ska genomföra räkningen, hur långt bak räknas det etniska och framförallt vem ska få flytta på sig? Jag bestämmer mig för att gå vidare till 3:ans buss.
På några få veckor har statsminister Magdalena Andersson sagt att hon ”inte vill ha Chinatowns”, det moderata finansregionrådet Irene Svenonius vill snabbtesta barn för adhd i ”utsatta områden”, Liberalernas partiledare vill införa språktest för tvååringar som inte är inskriva i förskolan.
Gemensamt för dessa förslag är att de inte skulle göra något åt de problem som finns i Gottsunda, och att de inte heller syftar till det. Jag använder här Gottsunda som en metafor för förorten. Syftet är att kommunicera med de som inte bor i Gottsunda. Till de som inte bor här eller är verksamma här vill dessa politiker säga att vi tar problemet på allvar. Men vilka problem talar vi om? Problemet att vi existerar?
Konferensen på Gottsunda Dans & Teater den 30 augusti är ett annat slags samtal. Under en hel dag ska vi samtala om kultur, pedagogik, kriminalitet och samhällsbyggnad. Vad hade Paolo Freire och Augusto Boal sagt om förortsdebatten, och kanske mer intressant, vilken pedagogik hade de använt för att arbete med de boende där? Hur ser strategin ut för att förhålla oss till det som försiggår mellanmänskligt i vår ort och det som cirkulerar ovanför oss? Vi skulle kunna kalla det för ett parallellt samtal, och det är det enda sättet att föra samtal på idag. Om de politiska förslagen inte är till för att kommunicera med oss, om de lämnar oss utanför, då är att skapa ett eget mer rimligt politiskt samtal att ta ansvar. De politiska förslagen i krigsrubriker riktade till dem utanför orten – det är att skapa ett parallellsamhälle.
Tvärtom-språket används konsekvent i förortsdebatten. Segregation är ett annat ord. Gottsunda är inte segregerat, problemen som finns där har med fattigdom att göra. Villaområden är segregerade, skärgården är segregerad, Gottsunda är blandat. Kanske märks segregationen allra tydligast på just samhällsdebatten.
Förslagen om orten, smattrar som skott ovanför våra huvuden, cirkulerar som polishelikopter långt ovan för oss och inga västar i världen kan skydda oss mot de skador som fördomar gör med oss som bor där, verkar där, med människors kroppar, förväntningar, och inte minst tilliten till samhället.
Vi härnere i Gottsunda kämpar, älskar, och dör. Inget av de förslag som skapat rubriker, mängder med klick och uppmärksamhet skulle lösa något problem här. De syftar inte ens till det utan till att kanske tippa den väldigt jämna vågen åt något håll inför valdagen.
På konferensen kommer jag samtala med Nicolas Lunabba, verksamhetsansvarig på Hela Malmö som debuterar som författare med "Blir du ledsen om jag dör?" Några ord från boken beskriver vår samtid:
”Vi vet att barnen ska dö. Vi förstår varför de dör, hur de ska dö, men gör inte tillräckligt för att förhindra att det sker.”
