Tidningarnas rapportering från de dramatiska händelserna i Ihresalen i tisdags ger en ganska god bild av vad som skedde. Till detta kommer Tomas Anderbergs ögonvittnesrapport i fredagens DN om kränkande, aggressivt uppträdande från vissa besökare redan innan konstnären Lars Vilks börjat sin föreläsning. Demonstrationen utanför med budskap som Vi älskar Muhammed över allting talar i samma riktning: ett antal muslimska fundamentalister var uppenbarligen redan från början inställda på att sabotera, störa och helst stoppa en öppen föreläsning på Uppsala universitet.

Kanske kunde en lektion i demokrati vara på sin plats? Att det är fullt tillåtet att "älska" vem man vill i det här landet, men att det är lika självklart att man inte kan tvinga någon annan att omfatta samma kärlek. Att det i det sekulariserade Sverige är tillåtet att häda men inte att hetsa mot individer eller grupper, inte heller mot misshagliga konstnärer. Att man får acceptera de demokratiska regler som gäller om man vill ta del av samma demokratis rättigheter och friheter.

Reaktionerna på tisdagens händelser är skiftande. UNT:s politiske chefredaktör Håkan Holmberg gör en viktig markering om hur yttrandefrihet och religionsfrihet hör ihop i sin kommentar i fredagstidningen. Desto mer förvånande (och skrämmande) är Mattias Gardells redovisade åsikter att Vilks aldrig borde ha bjudits in! Att en professor i religionskunskap förordar självcensur från universitetets sida i det demokratiska Sverige är minst sagt anmärkningsvärt och upprörande.

I bakvattnet av allt detta spirar en sedvanlig vulgärdebatt om vad som är konst och vad som inte är konst. Min egen ståndpunkt är solklar: Lars Vilks rondellhund var och är ett exempel på samhälls- och kulturkritisk konceptuell och relationell konst när den fungerar som allra bäst. Säg mig den ideologiska väg som i dag är framkomlig utan att man måste runda "rondellen" islam!