En riktigt cynisk analys av det konstbråk Svenska kyrkan står inför vore förstås att det är ett relativt smärtfritt sätt att synas i en tid som premierar snabb klickvänlighet, men riktigt så långt skulle jag ändå inte sträcka mig.

Debattens bägge sidor har båda en poäng. Det är knappast orimligt att tänka sig ett monument som minner om Martin Luthers reformation, med tanke på dess massiva inflytande över vår vardag de senaste 500 åren. Det fattar till och med jag, som inte är troende men väl (som Jan Myrdal brukar säga) en kulturell lutheran. Därmed kan man avskriva påståendet om att ärkebiskop Antje Jackalén bara är ute efter att skapa ett minne över sig själv, som jag hört någon debattör säga. Det är inte heller orimligt att just rikshelgedomen Domkyrkan är platsen för ett reformationsmonument.

Det är emellertid också svårt att säga emot dem som hävdar att platsen utgör en unik kulturhistorisk miljö. Men innebär det att den är oantastlig? Nej, knappast. I så fall vore det lika logiskt att kräva en nedmontering av Hugo Zetterwalls nygotiska torn från sent 1800-tal.

Frågan som borde yppa sig är om Meta Isæus-Berlins ”Bordet och ordet” är tillräckligt bra för att utgöra ett tillskott i den känsliga miljön.

Ett samtida bord och fyra uppvärmda och därmed inbjudande Thonetstolar i grön brons utgör verkets ovansida. Undersidan består av ett rum i sockeln, synligt genom en glasskiva under bordet, fyllt av böcker, sand, bibelcitat och annan rekvisita som ska spegla det pågående samtal som en kyrkas utveckling innebär.

Precis som Bill Violas verk, som just nu visas inne i kyrkan, är Isæus-Berlins väldigt kvalitetssäkert. Och med tanke på de verk konstnären visat och fått uppskattning för i andra sammanhang är det lätt att se varför valet föll på henne.

Dock har projektets kritiker rätt när de frågar varför man presenterar ett färdigt förslag, istället för att tex. inbjuda till en tävling. Det finns en given orsak till varför stora beställare av konst, som Statens konstråd, är noga med med att bilda referensgrupper som inkluderar brukare av den plats som ska gestaltas – det minimerar risken för bråk.

Den infekterade diskussionen handlar, som så ofta när det gäller konst, kanske inte heller om verket i sig, utan om andra värden som konsten kan bli bärare av. Det lokala står exempelvis tydligt mot det nationella.

Precis som Bill Violas verk går det också att se ”Ordet och bordet” som en aning övertydligt, vilket för mig personligen är ett större problem än ett ingrepp på den aktuella platsen. Å andra sidan är det rimligt att tycka att sammanhanget inte medger ett allt för kryptiskt och svårtillgängligt verk.