Improperierna framförs sedan långt tillbaka varje långfredag i Uppsala domkyrka. Texten finns i Svenska kyrkans kyrkohandbok och kan sjungas eller läsas. Men jag tror bara att det är som Palestrinas körverk, som Improperierna i dag lever i svenska kyrkor. Ofta sjungs de på eftermiddagen, kl 15, när Jesus ger upp andan. Men i domkyrkan har de sin plats i huvudgudstjänsten kl 11 - då får de sitt sammanhang och den mening som de är tänkta att bära.

Texten utgår från en av Gamla testamentets profeter: Mika. "Mitt folk, vad ont har jag gjort dig?" Kyrkan har ärvt det judiska folkets heliga skrift och låtit sin egen tro växa ur den. När profetorden ljuder i en kristen gudstjänst handlar de inte om några andra, utan om oss. Oss, som Jesus dör för. I långfredagsgudstjänstens sammanhang tror jag att det är så man uppfattar Improperierna. Att vi delar dessa ord - att de handlar om oss, vare sig vi är kristna eller judiska trosbekännare - visar den djupa släktskap som är den sanna relationen mellan våra religioner.

Att relationen mellan kristna och judar ofta har sett helt annorlunda ut vet vi alla. Redan i Nya Testamentet, den kristna kyrkans egna skrifter, finns formuleringar som lägger skulden för Jesu död på "judarna". Men kristna har alltid vetat att ingen kristen tro är sann om den inte vet detta: det var för mig han dog, för oss alla; det är aldrig någon annans fel.
När Palestrinas musik ljuder i domkyrkan på långfredagen låter vi den åtföljas av en förklaring till Improperiernas bakgrund: "Det är Kristus som talar genom profeten Mika: 'mitt folk, vad har jag gjort mot dig?' Förebråelserna riktas mot Guds folk: 'du har rest korset åt din frälsare'."
Under historiens lopp har Improperierna utnyttjats av antisemitiska strömningar.

Innebörden i förebråelserna riktas emellertid mot det nya Israel, den gudstjänstfirande kristna församlingen, som i Improperierna upprepade gånger ber om Guds förbarmande.