När jag får höra att Richard Dawkins kapat en 747 och flyger mot Peterskyrkan i Rom ska jag också börja tala om de nya, aggressiva ateisterna.
Tills dess nöjer jag mig med att säga att det är få ämnen som får folk att tappa sitt sinne för proportioner lika snabbt som religion.

Fyra personer - Dawkins, Hitchens, Dennett och Harris - som inte gjort något annat än skrivit böcker beskrivs som en våg av religionsfientlighet, så hätsk att den inte riktigt hör hemma i det offentliga samtalet.
Var Bertrand Russell lika hätsk när han skrev Why I am not a Christian? Var Freud mindre aggressiv när han skrev En illusion och dess framtid? Med "en illusion" menade han religionen, och dess framtidsutsikter var inte goda, trodde han.

Förutom lite rimligare proportioner skulle jag önska att både ateister och troende kunde diskutera med lite mer spiritualitet.
Vilket lyft för debatten skulle det inte vara om vi hade en modern Chesterton (googla honom), han som sagt: "The Christian ideal has not been tried and found wanting; it has been found difficult and left untried."

Men nu gällde det alltså Dawkins. Den 7 september kom han till Rival i Stockholm för ett offentligt föredrag. Richard Dawkins är evolutionsbiologen som myntade uttrycket "den själviska genen".
Det låter som en grov förenkling av genernas komplexa samspel med kroppen; själv menar han att det har missförståtts.
Han sprider upplysning och vetenskap genom sajten richarddawkins.net och genom att stödja "The Brights movement", en rörelse med den pinsamma idén att ateister ska kalla sig Brights, som om deras huvuden (och bara deras) var någon sorts glödlampor.

Medan vi väntar på insläppet går en man förbi kön och provar dörren, som visar sig vara låst. Det kanske var en Bright.
När Dawkins kliver på scenen, sist i ett program som även innehållit jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och ett antal naturvetare, står det klart att han har Det.
Bara genom sitt sätt inspirerar han till en lustfylld intellektualitet. Allt det där som var döda, inlärda fraser i Sabunis tal om vetenskapens värde strömmar mot publiken, underförstått och självklart.

Tyvärr är Dawkins mest inställd på att prata om sin senaste bok, Verklighetens magi, en barnbok där han svarar på frågor av typen "Varför finns det så många djurarter?" Han gör det tillräckligt bra för att underhålla en vuxen publik, men jag hade hellre sett att han gått mer på djupet.

Han hade kunnat utveckla en tankegång som skymtade bakom det han sade: föreställningen att teknologins utveckling i grunden är samma sak som den biologiska evolutionen.
Det är en besynnerlig, för att inte säga illavarslande idé. Jag hade gärna hört mer om den, så att jag kunde argumentera emot den.