Debatt: "Det finns ingen särskild judisk mänsklighet"

I sin artikel "Israel och skulden" riktar Anna Ekström (AE) ett våldsamt angrepp mot filmen Gazas tårar, som SVT visade kvällen före:

"Den stora lögnen är att judarna inte är mänskliga. Den lilla lögnen är att Israels försvarsmakt är ute efter att döda barn och andra oskyldiga." Filmen om Operation gjutet bly och dess effekter för Gazas barn är helt enkelt antisemitisk och ingår tydligen i vad som förefaller vara en sammansvärjning av svenska medier.

Den som ska försvara/ursäkta det israeliska överfallet på Gazas befolkning har onekligen en svår uppgift. Därför måste man tala om något annat, helst om (faran för) antisemitism. Därför angreppet på filmens "lögner … framkallade vid klippbordet av Vibeke Lökkeberg" som t o m "beställt material av palestinska filmare". Visserligen visas "sanna och närgångna bilder av döda kroppar och barn som förlorat sina föräldrar", men av AE:s text får man ändå en känsla av att Israels anfall på Gaza 2008-09 nästan inte hänt. VL manipulerar nämligen sina tittare. Mitt i en kärleksfull scen har hon klippt in en krigsmaskin och "det kalla maskinljudet hänger som ett hot över de varma människorna", trots att "människorna och maskinen är filmade vid olika tillfällen". Till och med AE låter sig förföras av filmen.

Någon uttalad empati kan dock de palestinska barnen inte räkna med. De är bara 20 procent av det totala antalet offer, medan antalet minderåriga utgör 55-60 procent. Var det då 700 kombattanter, som Hamas påstår? Knappast, även om det paradoxalt nog ligger i såväl Hamas’ som Israels intresse att blåsa upp den siffran. Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem har bl a följande siffror för offren: 248 poliser, dödade inne på polisstationerna, 349 stridande och 759 icke stridande (437 vuxna, 322 minderåriga) av totalt 1390, som dödades av den israeliska krigsmakten. På den israeliska sidan dog 14 personer, varav 2 sköts av de egna.

Är det rimligt att beskriva Gazas tårar som en antijudisk film? Visserligen talar filmens tre huvudpersoner - alla barn - om judarna, som orsaken till deras förtvivlan, men det må vara dem förlåtet. Om de mött några judar, så har dessa varit soldater, som skadat dem och/eller dödat deras föräldrar och syskon. I filmen - både i dess engelska och svenska version - översätts "judarna2 konsekvent med "israelerna".

Lika lite som Goldstone-rapporten är antijudisk, är filmen det. Däremot visar den slagkraftigt den israeliska politikens omänskliga ansikte. Det är en politik, som bygger på rädsla, militärt våld och illegal ockupation. Det är en tragedi - inte bara för palestinierna utan även för israelerna. Israels sanna vänner bevisar sin vänskap genom hård kritik av Israels ockupationspolitik.

De sionistiska pionjärerna levde i sina drömmar, ja, levde sina drömmar, men föga anade de, att med drömmarna följde även mardrömmar. Det är den mardrömmen Avraham Burg, tidigare ledande politiker och talman i Knesset, söker frigöra sina judiska landsmän från. I sin bok "Förintelsen är över. Vi måste resa oss ur askan" skriver han med syftning på den israeliska lagens formulering om "brott mot det judiska folket":

"Det finns inte, och det får inte finnas, en särskild judisk mänsklighet. Mänsklighet är mänsklighet, utan kompromisser och undantag. Inte ens vi."

Trots all antisemitism, trots alla förföljelser och lidanden, trots förintelsen – trots allt detta måste Israel som konfliktens starkare part börja följa internationell rätt och visa en äkta fredsvilja. Framför allt för sin egen skull. Och det internationella samfundet måste i handling äntligen stå upp för palestiniernas rättigheter. För båda parters skull. Endast på det sättet kan de få den fred de behöver.