Kulturdebatt Uppsala är en märklig stad.

Gärna vill man kalla sig (och bli betraktad som) en kulturstad.

Somliga vill till och med göra ett nytt försök att få Uppsala att bli utnämnd till Europas Kulturhuvudstad, trots den snöpliga förlusten senast mot Umeå.

Artikelbild

Debattör. Cristina Karlstam är också konstkritiker i UNT.

Och fortfarande har man inte ens ett funktionellt konstmuseum.

Gärna vackra epitet, således, men när det kommer till konkret utförande låter det ofta helt annorlunda.

Särskilt gäller detta när det handlar om den offentliga konsten i Uppsala.

Och fenomenet är inte nytt. Redan konstprofessorn Bror Hjorth fick som bekant känna av Uppsalas snålhet när han presenterade sitt verk Näckens polska vid mitten av förra århundradet.

På senare år har konstnärer som Erik Krikortz, Jan Svenungsson och Tony Cragg blivit föremål för mindre smickrande tillmälen för sina tänkta eller utförda verk.

I dag är väl både Craggs skulpturer vid Resecentrum och Svenungssons i Tegnérparken accepterade och till och med gillade.

Och Bror Hjorths skulptur Näckens polska är nästan en ikon i Uppsala.

Men nu är det konstnären Meta Isaeus-Berlins tur att få känna av den uppsaliensiska inskränktheten och okunskapen när det gäller konst. Många minns säkert hennes utställning i Bror Hjorths Hus härom året där hon mörklade hela utställningsrummet med fördragna draperier.

En nästan magisk utställning med många betydelsebottnar av en av samtidens främsta kvinnliga konstnärer.

Hennes skiss till ett monument på domkyrkoplan har titeln Bordet och Ordet, och det är svårt att tänka sig en mer kongenial metafor för ett konstverk som är tänkt att symbolisera och gestalta det budskap som predikas innanför vår mäktiga Domkyrkas väggar: Ordet, själva grundvalen för mänskligt liv enligt kyrkans budskap, Bordet, tillämpningen av detta ord som sägs ska befria och frälsa. I kyrkliga sammanhang kallas det diakoni.

Dessutom är verket som det ser ut på skisstadiet också till formen en välkommen motvikt mot kyrkobyggnadens tunga, auktoritära uttryck.

Ett enkelt bord med tunna spröda detaljer, inbjudande, inte avskräckande och exkluderande som kyrkan och dess status annars lätt kan uppfattas.

Bordet och Ordet skulle definitivt berika det offentliga rummet i Uppsala på ett nytt och övertygande sätt.