Debatt
Journalistrollen
Tidigare artiklar: Anders Mildner 8/3, länk här intill

Mediernas största problem är att etablerade skribenter fortfarande får skriva krönikor som låter som om de hade upptäckt internet i går kväll. Berlinmuren har fallit! Alla kan själv nu! Jag är inte rädd!
Anders Mildner är bra på det. Han upptäcker nätet varje vecka, och blir lika förtjust varje gång. I Expressen förklarade han att den som inte delar hans entusiasm är som en rädd DDR-kommunist som inte förstått att muren har fallit (1/3).
I UNT skrev han att ”bara den som till varje pris vill se sig som lite förmer än sina medmänniskor” protesterar mot idén att läraryrket är föråldrat för att eleverna kan googla (8/3).

Har man fått nog av sådant kan man läsa något som The Guardians chefredaktör Alan Rusbridger skrev i New York review of books. I artikeln ”A chill on The Guardian” ger han en utförlig bild av hur mycket specialkunskaper, tid och resurser som krävs för att analysera ett modernt storföretags komplicerade bolagsstruktur innan man kan hitta en skandal eller ett skattefusk som blir en nyhet.

Eller läs Mats Bergstrands artikel ”När sanning och närvaro blev en lyx” på axess.se. Bergstrand beskriver, utifrån Nick Davies bok Flat earth news, hur flera brittiska dagstidningar har skurit ner sina redaktioner så långt att de fyller sidorna med obearbetat nyhetsbyråmaterial och utskick från PR-firmor.
Vill du att storföretag ska granskas lika hårt i framtiden behöver du förstås inte oroa dig. Nu kan vi själva göra Guardians jobb med vänster hand på lediga stunder, tack vare nätet!

På nätet ser det ut som om vi hittar ett informationsöverflöd, tiotusentals texter om samma nyhet, men det gäller att tänka lite längre.
För Nieman journalism lab granskade Jonathan Stray 800 nyhetsartiklar om det kinesiska dataintrånget hos Google. Bara sju av dem kunde sägas bygga på eget journalistiskt arbete, och bara 14 av dem hade skrivits med hjälp av medarbetare i Kina. Resten hade skrivit av varandra.
Men sådant ska vi inte prata om. Vi ska heller inte prata om vem som äger de stora mediekoncernerna, och vad deras planer för framtiden är. Vi ska prata känslor. Känslor som inte är något mer än anklagelser: vem som är ”rädd” för förändring, vem som tror sig vara ”förmer” än andra.