Sjuhundratusen kronor. En stor summa för en privatperson som dig eller mig. Men av Äldrenämndens budget på 1,8 miljarder är det noga räknat 0,4 promille. Ändå har nämnden under ledning av Ebba Busch (KD) bestämt sig för att skära bort möjligheten för läsare på äldreboenden att få uppsökande verksamhet från biblioteket.
Eftersom det rör sig om en i sammanhanget så pass liten summa står det klart att detta är en symbolfråga. Så formulerar också Ebba Busch saken i sitt svar i UNT:
”Vi har två motiveringar. Dels att ’Boken kommer’, som finansieras av kulturnämnden kvarstår, dels att det ingår i utförarnas uppdrag att tillgodose behovet av aktiviteter. Många vårdboenden har redan i dag små bibliotek med böcker som personer har lämnat ifrån sig. Jag ser ingen anledning till att vi ska betala extra för något som ligger i utförarnas uppdrag.”
När det gäller ’boken kommer’ har Busch fel, enligt Stadbiblioteket – det är en service som i första hand vänder sig till de äldre som ännu bor hemma. Men det hon säger i den senare delen av citatet tydliggör hur hon ser på saken. För det första ska medborgare på äldreboenden hänvisas till välgörenhet för sin läsning. För det andra är det enligt Busch inte längre kommunens sak att stödja äldre människors rätt till god litteratur. Det är vad hon kallar att ”betala extra”.
KD, som Busch representerar, har på senare år valt att profilera sig som det mest kulturfientliga partiet i svensk politik (möjligen med undantag för SD, vars kulturpolitik dock är så grumlig att den knappt går att urskilja). Man har plockat upp begrepp från avsomnade Ny Demokrati och hämtat in idéer från den amerikanska Tea Party-rörelsen närstående organisationer, där tanken på att det skulle finnas ett politiskt ansvar för att göra god kultur tillgänglig för många utmålas som ”eliternas översitteri”. Det kan låta som ett välfunnet populistiskt utspel när Göran Hägglund talar om ”verklighetens folk” i Almedalen. Men så här ser den politiken ut när den blivit konkret nere bland den verkliga verklighetens folk – de som inte längre ska ha tillgång till god läsning på ålderns höst.
Kulturpolitik handlar sällan om stora pengar men har mycket stort symbolvärde. Det vet naturligtvis en ambitiös politiker som Busch. Själv tycker jag att det är bra att kulturfientligheten fått ett partinamn i svensk politik. Det blir klarare då.