Jag har sällan saknat följdfrågor så mycket som när kulturministern fick tillfälle att förtydliga vad hon menade med sin kritik mot kultursidorna i radions Studio ett i fredags. Den som har missat det roliga kan lyssna på inslaget, där DN:s kulturchef Björn Wiman bemötte kritiken, på Studio etts webbsida. Särskilt mycket tydligare blev det nu inte: Lena Adelsohn Liljeroth kom med nya vaga påståenden som formligen ropade efter preciserande följdfrågor.

Ministern sade att hon ”vet att många tycker” att kulturjournalistiken känns ”utestängande”. Därefter koketterade hon med sin journalistutbildning. Någon sådan har inte jag, men jag känner ändå till regel 1A: man låter inte en minister komma undan med svenska språkets fegaste fras ”många tycker”. Redan där borde det ha varit dags för de första följdfrågorna. Vilka är de där ”många” och hur ”vet” ministern vad de tycker? Grundar hon sitt påstående på något mer än magkänsla?
Och exakt vad menar hon att de där ”många” känner sig utestängda från? Under 2010-talet har den typiska kultursidesartikeln sett ut så här: snäll förhandspepp-intervju med kändis inför kommande bok, film eller skivsläpp, illustrerad med helsidesfoto. Vem känner sig utestängd av den sortens kulturjournalistik? (Okej, förutom jag själv, som kräver lite mer av min tidning.)

Jag skulle gärna se ett par följdfrågor till de där många också, ifall man kan hitta dem: har ni läst en kultursida de senaste 15 åren, eller vet ni ändå vad som står där? Och är det verkligen kulturjournalistiken ni är missnöjda med? Varifrån kommer egentligen den där känslan av att vara allt mer utestängd? Är det inte snarare så att finkulturen har blivit en syndabock för ett mycket större missnöje?
Under debatten med Wiman bytte ministern pronomen från att säga att ni (kulturredaktionerna) måste bli bättre till att säga att ”vi” måste bli bättre på att få folk att känna sig delaktiga i kulturen. Men som minister är hon inte ”vi” med Wiman. En redaktör och en minister har helt olika uppgifter. Är hon osäker på sin egen uppgift kan hon läsa grundlagen, där jag har för mig att det står något om att ministrar inte ska tillrättavisa tidningar.

Och hur rimmar hennes prat om att ”vi” måste bli bättre på att uppmuntra folk att ta del av kulturlivet med hennes egen politik? Hon har avskaffat fri entré på museerna, dragit in stödet till En bok för alla och till långtradarchaffisarnas uppskattade vägkrogsbibliotek. Ingen påminde henne om det.
Sist i inslaget påstod hon att det finns en ”kulturrädsla” ute bland folket. Om det är så borde det vara hennes jobb som kulturminister att göra något åt det, i stället för att sitta i radio och klaga på vad tidningarna skriver, men en följdfråga om vad hon vill göra åt den påstådda kulturrädslan saknades också i Studio ett. Kanske för att det uppenbara svaret är att det bästa hon kan göra är att lämna sin plats åt någon som kan försvara kulturlivet mot okunnighet och fördomar i stället för att själv låta okunnig och fördomsfull.